Sundevall

Tack för mig

2010-09-21T16:17:00.003+02:00

Det har varit ganska usel hastighet på mitt bloggande. Inte för att jag inte har haft något att säga. Mer för att Blogspot helt enkelt är ett tråkigt bloggverktyg att använda.

Jag återfinns därför nu mera på oscarsundevall.wordpress.com, du kan också prenumerera via RSS-läsare på min nya feed här. Hoppas du följer med som läsare. Jag finns också på twitter.

Samma taskiga bloggfrekvens utlovas visserligen ett tag framåt också. Men det beror mest på att det är efter valet, och jag har ett liv jag behöver ta itu med, vänner att träffa, och ett valresultat att smälta.

BBC åt alla

2010-09-07T09:37:00.008+02:00

Kan någon komma på ett utspel/snedsteg från oppositionen som kan konkurrera med Batljans butlers, Ohlys bröstpumpar eller Dingizians clowner? Eller för den delen Jämtins könsneutrala toaletter och HBT-borgarråd? Nästa logiska steg är väl att slå sina kloka huvuden ihop och erbjuda ammor i tunnelbanan ;-)

Om det inte vore lite tragiskt att Sverige har en usel opposition hade det varit roligt. För att svara på Batljans fråga i utspelet om butlers "när ska vi få tid att älska och skratta?" Tydligen när oppositionen försöker opponera. Framförallt är det dock ett problem att oppositionen suger: En dålig opposition leder också till en dålig regering.

Vad är anledningen till varför de rödgröna och socialdemokraterna i synnerhet är så usla? Jag kan komma på tre orsaker.

Socialdemokraterna saknade efter 2006 ett tydligt förändringsmandat. De lever med uppfattningen att svenskarna röstade bort Persson, inte (S). Därför har man under fyra år inte bedrivit ett systematiskt förnyelsearbete. Alliansens kampanj "framåt eller bakåt" är träffande för att den är sann. Istället för att söka nya lösningar har man, som f.d. (S)-toppen Greger Hatt påpekar i en nykter uppgörelse gått in i uppfinnarverkstaden för nya ord istället för att söka lösningar på samtidens utmaningar.

För att en opposition ska vara relevant måste den navigera efter marken, inte kartan. Människor känner inte igen sig i den rödgröna verklighetsbeskrivningen med "ökade klyftor" och "ekonomiskt moras". Ekonomin går faktiskt som tåget.

Den hårda ekonomiska kärnan i socialismen är död, och därmed också dess anspråk på objektivitet och universalism. Uttryckt mer alldagligt har socialdemokratin tappat sitt adelsmärke som samhällsekonomer par excellence. Anders Borg har enormt större förtroende än Östros. När socialdemokratin inte längre kan konkurrera med "hård" politik anammar man intressegrupper - genom utspel om triviala saker som könsneutrala toaletter - och gör ängsliga signalpolitiska utspel om butlers.

Sammantaget är det ett problem. Oppositionen har varit bra, i t.ex. frågan om FRA-lagen. Där pratade "alla" om rättstaten och gränsdragningen mellan privatliv och offentlighet. Det var en debatt med en djup ideologisk klangbotten, om en fråga som berör var och en i praktiken.

Även om Alliansen gör det mesta rätt i min mening gör den också fel ibland. Och det är oppositionens roll att kritiskt granska detta. Uppgiften är inte att erbjuda dagens gapflabb när man öppnar tidningen.

Bättre mat i sjukvården - egna kök och lokala råvaror

2010-09-05T19:02:00.004+02:00

Centerpartiet driver som vissa vet "Matlandet Sverige", ett initiativ för att lyfta och främja svensk matkultur i stort och smått. I detta ingår också att vi har högre ambitioner med maten i offentlig sektor.

Utan att ha några exakta siffror vid handen rör det sig om åtminstone ett antal hundratusen måltider som serveras varje dag i offentlig sektor. En måltid ska vara något man ser fram emot. Den ska se aptitlig ut, smaka bra och vara gjord på fina råvaror. Inom vården är det inte minst viktigt - bra mat är helt enkelt bra för hälsan.

Med anledning av detta har jag och några centerpartister skrivit i Upsala Nya Tidning om hur vi vill utveckla maten i hälso- och sjukvården i Uppsala län. Ett kort punktcitat nedan:

Egna tillagningskök på Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping med näringsrik mat baserad på lokalproducerade livsmedel. Alla ska kunna välja från en meny och man ska kunna bestämma storlek på sin portion.

Grödor, kött och smaktillsatser ska vara ekologiskt hållbara och lokalt producerade. Vi vill att landstinget sätter upp en tydlig målsättning och strategi för att år 2015 kunna erbjuda minst 35 procent ekologisk och lokalt producerad mat.

Läs hela artikeln på UNT.se.

Ord

2010-09-03T11:21:00.003+02:00

Jag har sagt till alla sossar som velat lyssna sen förra valet att (s) behöver skaffa sig en egen Anders Borg, i bemärkelsen en person som systematiskt driver fram idéförnyelse. Men istället för att ta sig an det och gå på djupet har man gått in i uppfinnarverkstan för politiska ord. Arbetslinje och jobbskatteavdrag har då blivit "pensionärsskatt," trots att regeringen sänkt skatten för pensionärer mer än den förra. Nödvändiga reformer av rehabiliteringskedja och sjukförsäkring blir "slag mot de cancersjuka," när sjuka misshandlats av självtillräckliga stuprörssystem i decennier. En marginell sanering i den vildvuxna floran av statligt ägande, där staten fortfarande är störst ägare på Stockholmsbörsen, blev "utförsäljning av vår gemensamma egendom." En tiodubbling av antalet miljöbilar blev "passiv miljöpolitik."

- Greger Hatt, före detta socialdemokrat och talskrivare åt Ingvar Carlsson och Mona Sahlin. Nu mera centerpartist. Läs hela uppgörelsen på Newsmill.

Jag har råd med rödgrön valseger - har du?

2010-08-31T20:49:00.002+02:00

På förekommen anledning.

I fablernas värld

2010-08-27T16:52:00.003+02:00

Lisbeth Salander och Pippi Långstrump som statsråd - Ung Vänster väljer drömregering.

Stundenter i politiken

2010-08-26T10:51:00.001+02:00

Uppsalas eminenta kårtidning Ergo har gjort ett reportage om unga studenter i politiken, där ni bland annat kan se mig skymta förbi ett par gånger.

Folkpartiet är motståndaren

2010-08-05T10:27:00.006+02:00

Genom att ens blogga om det här hjälper jag Folkpartiet i sitt senaste snedsteg om burka och niqab-förbud i skolan. Utspelet är modellerat efter 90/10-principen. 90 procent tycker att Folkpartiet är galna, 10 procent tycker att de är rätt ute. En repris av 2002 års "språktest".

Problemet är att de tio procenten består av de som sympatiserar med SD och/eller är främlingsfientliga. Jag tycker det är beklämmande att ett liberalt parti försöker normalisera denna sortens åsikter - att det någonstans skulle vara liberalt att bestämma hur folk ska klä sig.

Slöjor i skolan är inte ens ett reellt problem. FP-utspelet är därför som Mattias påpekar inte mer än ett cyniskt försök att kapitalisera på en främlingsfientlig underström i väljarkåren, eller ett försök att knyta an till en märklig anti-muslimsk debatt som förs i Europas katolska länder.

Gulan Avci, riksdagsledamot för FP försvarar utspelet och skriver:

I våra grannländer Danmark och Norge är debatten i full gång. Här hemma är det ganska tyst. Undantaget är Sverigedemokraterna.

Anledningen varför det debatteras i våra grannländer är för att där har de etablerade partierna gjort vad FP gör nu: Plocka upp främlingsfientliga problemformuleringar, internalisera dem och lansera dem som sina egna.

Stora väljargrupper börjar sympatisera med den sång som sjungs av allt fler i det politiska etablisemanget. Men partier rotade i liberal eller socialistisk ideologi kan aldrig konkurrera långsiktigt med främlingsfientliga krafter i den främlingsfientlighet som de gemensamt har gjort salongsfähig.

Det är därför SD ska behandlas som en paria. Och det är därför Folkpartiet har gått från att vara en frände i kampen mot främlingsfientlighet till att bli en motståndare. Mycket beklagligt.

Livsviktigt företagande

2010-07-14T11:49:00.004+02:00

Hur ska sjukvården finansieras i framtiden? På 2020-talet förväntas skatteintäkterna inte längre räcka till för att finansiera en allt mer kostsam vårdapparat. Detta är enkla men oroväckande faktum är i många sjukvårdspolitikers bakhuvud. Men få vågar prata klarspråk om sjukvårdens stundande kris.

Det går inte att höja skatten som vänsterpartierna föreslår, eftersom det slår mot privatpersoner och företag - de som utgör skattebasen.

Svaret är att vi behöver mycket mer vårdföretagande, då får vi mer vård för pengarna. På sikt borde landsting och kommuner helt sluta "producera" välfärd och köpa upp tjänster på en konkurrensutsatt marknad.

Om detta skriver jag tillsammans med Centerstudenters ordförande Karin Ernlund i söndagens UNT:

Konkurrens inom den offentliga sektorn leder inte bara till effektivitet, bättre kvalitet och valfrihet för patienter. Det leder också till högre löner, ökad valfrihet och en möjlighet att förverkliga sina drömmar, även för de akademiker som valt att utbilda sig inom ett område som i första hand leder till arbeten inom den offentliga sektorn. Därför kommer vi i Centerpartiet att gå till val på att Uppsala län ska ha Sveriges bästa klimat för vårdföretagande i offentlig sektor.

För den som vill sätta sig in ytterligare i sjukvårdens framtida utmaningar rekommenderar jag Stockholms läns landstings framtidsutredning, och den tvärpolitiska rapport Timbro och Arena har författat som presenterades förra veckan.

Intressant? Andra bloggar om sjukvård, landstinget i uppsala län, lul, framtidsutredningen, centerpartiet, centern

I vänsterns tankevärld del 2

2010-06-29T13:25:00.003+02:00

Och även utan den borgerliga agenda som strävar mot ett samhälle med en tydligt definierad lågavlönad underklass är en obligatorisk statlig a-kassa ett dumt förslag.

Citatet ovan, mina vänner, är den officiella socialdemokratiska synen på de idéer som finns i borgerligheten om att skapa en obligatorisk a-kassa (jämför obligatorisk sjukförsäkring).

"Vi" vill skapa en lågavlönad underklass - inte ge en trygghet till alla.

Frågan är om det över huvud taget går att föra en debatt kring viktiga frågor när uppfattningar som avviker från Partiets definieras som ondska?

Totalt, komplett, underbetyg till socialdemokraternas sätt att debattera! Men så är ju partiet en skugga av fornstora dagar. Ju sämre det går, ju mer våldsamt ohederliga debattknep blir det.

School 'em like daycare

2010-06-21T09:28:00.012+02:00

Vindkraftsutbyggad i Sverige

Känslorna går höga och många nätnötter pratar om att vi har svikit och sålt ut vår själ. Nu blir det minsann rutschkana rakt ut ur riksdagen. Jag pratar om klimat- och energipropositionen riksdagen röstade om i förra veckan. Vänsterbloggare gnuggar händerna - men de skulle antagligen inte kunna skriva ett sanningsenligt inlägg om Centerpartiets historia om så deras liv hängde på det.

Blev Centerpartiet stora på grund av kärnkraftsmotståndet?

Med risk för att göra några besvikna: Svaret är nej. Centerpartiets all time high i opinionen kom i valet 1973, med över 25% i väljarstöd i riksdagen. Det var tre år innan kärnkraftsfrågan fick en politisk dimension. Valet 1976 var ett av huvudnumren mellan Palme och Fälldin kärnkraften och laddandet av Barsebäck 2. Centerpartiet var emot, vann valet, men förlorade i väljarstöd.

Och så fortsatte opinionstrenden, med något enstaka lokalt avbrott, fram till 2002. Slutsatsen är att Centerpartiet blev stort på kritiken mot centralismen och den starka socialdemokratiska staten. Inte kärnkraftskritiken.

Vad tycker centerväljare om kärnkraften?

Får man sin verklighetsbild från vänsterbloggare kan man lätt luras att tro att centerväljare rankar kärnkraftsfrågan högst. Det är hela havet stormar internt, detta är strået som knäcker de luttrade böndernas ryggar, Centerpartiet har blivit lurade av (M), man har sålt ut sig, etcetera och så vidare. Nå..?

I själva verket visar våra egna mätningar att kärnkraftsfrågan är lågprioriterad bland våra målgrupper, särskilt bland yngre som inte ens var födda när stopplagen röstades igenom. Internt, bland ungdoms- och studentförbundare är frågan i praktiken död. Och bland borgerliga väljare - de grupper vi vill nå - finns det ett kompakt stöd för om inte utbyggd kärnkraft, så i varje fall bevarad sådan.

Är klimat- och energiproppen centerpolitik?

Många centerpartister ogillar kärnkraft. Det är inget att sticka under stol med. Jag gillar inte heller kärnkraft. Det finns dock en skillnad mellan då och nu: Kritiken på 70-talet mot det centraliserade politiska beslutsfattandet gick hand i hand med kritiken mot centrala energisystem.

Men uppgörelsen innebär den enskilt största satsningen någonsin på decentraliserade energisystem genom målet om bl.a. 50% förnyelsebart till 2020, 30 nya TWh vindkraft till 2020, och 25 TWh förnyelsebart via elcertifikatsystem. Precis det vi har kämpat för i trettio år: Mer energi från sol, vind och vatten.

Dagens lektion i sammanfattning är alltså att våra väljare skiter i kärnkraftsfrågan. De flesta tycker rent av att kärnkraft är bra, och det sker en rekordartad utbyggnad av förnyelsebart - vilket var själva kärnan i motståndet mot kärnkraften på 70-talet. Vi får se vem som skrattar bäst den 20 september. Hur många IF Metallare och Bygg tolvan-typer sliter inte håret över att (S) numera delar säng med (MP) och (V) i energipolitiken?

Class dismissed.

Media: DN, DN DN2 DN3 DN4 SvD SvD2 Aftonbladet Aftonbladet2 DN5 DN6

Läs även: Helene Törnqvist, Anders Dahlberg, Magnus Andersson, Annie Johansson, ETR, Elias Giertz och Albin Ring Broman

Bra dag för Alliansen och Stockholm

2010-06-04T15:13:00.004+02:00

Först ser jag via en statistiskt säkerställd Demoskopundersökning att Alliansen kammar hem 50,9% mot vänsterpartiernas 44,3 (!). Dessutom går Centerpartiet upp något. Trevligt!

Därtill kommer nyheten att Stadshuscentern i Stockholm, skickligt ledd av Per Ankersjö och Lukas Forslund, nu formellt kommer att ingå i Stadshusalliansen, som därmed äntligen blir en riktig fulltalig Allians för Stockholm.

2010-05-30T10:22:00.000+02:00

Dennis Hopper, 1936 - 2010

"Akezon" på spottan

2010-05-28T11:26:00.002+02:00

Jimmie Åkesson har lika dålig musiksmak som han har politik.

Överraskande!

Glesbygd eller tillväxtregion?

2010-05-28T11:14:00.004+02:00

Fastlagd av landstingsgruppen, texter av mig och min trogne vapendragare Henrik Dahlsson, och formgivning i samarbete med Martin på ZUT.

Glesbygd eller tillväxtregion?

View more documents from Centerpartiet i SLL.

Jag - folkpartist? Think not..

2010-05-20T13:03:00.005+02:00

Någon gång har jag fått frågan om varför jag inte är folkpartist, eftersom jag är "så akademisk och intellektuellt".

Om jag är det eller inte låter jag andra avgöra. Personligen tycker jag att akademisk bildning, ett intellektuellt förhållningssätt och centerpolitik är tre helt förenliga storheter.

Enligt Svenskans helknäppa valkompass är FP mitt förstahandsval i varje fall. På båda försöken. Trots att jag svarade nej på bland annat NATO, EMU, uranbrytning, och ja till vargjakt, grön skatteväxling och reformerad LAS fick jag en glad hälsning av Janne B.

Någonting är shady, vilket flera andra också har uppmärksammat.

Intressant? Andra bloggar om valkompass, val 2010, folkpartiet

I vänsterns tankevärld

2010-05-19T17:06:00.003+02:00

Den demokratiskt valda majoriteten i riksdagen kallas för terrornätverket Alliansen på Facebook. Bland "fansen" finns bland annat anställda hos Socialdemokraterna. Smakfullt!

Socialdemokratisk hegemoni är normen, och allt som avviker från detta naturtillstånd i svensk politik är helt enkelt fel. Det kändes som en statskupp, kort sagt. Och nej, borgerligheten vill inte förbättra något. Den arbetar aktivt för att människor ska få det sämre.

Ungefär så kan man sammanfatta populärversionen av hur vänstern ser på borgerligheten.

Mattias till Riksdagen!

2010-05-10T09:26:00.004+02:00

En av de skarpaste, och inte minst trevligaste, tänkarna inom Centerpartiet kandiderar till riksdagen i höst: Mattias Johansson, som står på plats 2 på riksdagslistan i Uppsala län.

Mattias har trots sin relativa ungdom hunnit med mycket inom Centerpartiet och politiken i stort. Han har bland annat varit förbundsordförande för högskoleförbundet, politiskt sakkunnig i EU-parlamentet, pressekreterare åt miljöministern och presstalesman för FN.

Jag tror att Mattias skulle vara en stor tillgång för Centerpartiet och Alliansen i riksdagen. Därför kommer han att få min röst den 19 september.

Följ Mattias på hans blogg: http://mattias2010.wordpress.com/

Att drabbas av rödgröna möjligheter

2010-05-06T09:36:00.007+02:00

Där jag kommer ifrån, Bohuslän, är huspriserna ungefär på samma nivå som i Stockholms innerstad. Utsikten och närheten till vattnet och naturen drar Göteborgare och norrmän som flugor till en sockerbit, och priserna blir därefter.

Fastighetsskatten drev människor från hus som har ärvts i två-tre generationer till HSB-proletariatet - enkom för att de råkade äga fastigheter, eller bo i närheten av fastigheter som rika människor ville ha. Den ena gamla släktgården, tomten och huset efter det andra köps upp. Vad som var en levande skärgårdsbygd utvecklas allt mer till ett sommarreservat för välbeställda.

I inte så många ord: Klasspolitik.

Så var det åtminstone fram till 2006, när Alliansen reformerade fastighetsskattesystemet. Spola fram till i dag och vi lär oss att de "rödgröna" nu vill återinföra fastighetsskatten. Mikaela Valtersson (MP) i Ekot:

Ekot: Så du menar att det är rimligt att ta lån på sin fastighet, eller till och med sälja den, för att kunna betala en fastighetsskatt?

Valtersson: Man har den möjligheten om man vill. Det är en tillgång som inte alla människor har.

I Miljöpartiets Sverige har man alltså "möjligheten" att ta lån för att betala en skatt.

Jag blir heligt förbannad. Kommentaren visar på en svindlande cynism och en fundamental okänslighet för människors livssituation. Politik är för mig att tjäna människor - att försöka göra det bättre för medborgare. Men man upplever inte den rödgröna politiken - den är någonting man utsätts för.

Bloggar:
Per Ankersjö, Signerat Kjellberg, Svd Ledarredaktion, Edvin Alam, Mina Moderata Karameller, Thomas Böhlmark,

2010-04-20T22:05:00.001+02:00

Guru, 1966 - 2010

Idéutveckling

2010-04-19T09:48:00.004+02:00

Stackars blogg. Det är inte mycket action här nu för tiden - har helt enkelt inte tid just nu. Men mäktar man inte med att skriva något intelligent själv kan man alltid länka.

Därför, dagens lästips: Mothugg redogör för den politiska filosofins frontlinje, post-Rawls.

Börja med att granska er själva?

2010-03-24T14:00:00.006+01:00

Ett gäng vänsterbloggare har startat siten Tvättstugan. Ett i sak lovvärt initiativ för att faktakolla och bemöta politiska påståenden utan faktagrund - från båda sidor av blocket kan man hoppas. De skriver:

Målet är att bemöta faktafel i framförallt traditionell media och eventuell ryktespridning som sker i den politiska debatten.

Gott så. Men frågan är om man kanske inte borde börja att granska sina egna initiativtagare?

Bl.a. står Björn Fridén (Alliansfritt Sverige) med som faktakollare. Den politiska bloggosfärens ryktesspridare par excellence, som nu senast briljerade i oförståelse genom att en helt egen tolkning av Per Ankersjös uttalande:

Nu när förnybart och kärnkraft inte längre står emot varandra så framstår faktiskt kärnkraftsmotstånd som både teknikfientligt och oansvarigt

Ett uttalande som förärades rubriken "Stockholmscentern: Kärnkraft förnyelsebar energi"

Med vidhängande retoriska fråga, säga vad man vill om kärnkraften, men är det inte lite väl kreativt att kalla den förnyelsebar energikälla?

Euhm, va? Det var ju inte riktigt rätt. Fel gör alla ibland, skillnaden är att Alliansfritt - bland flera - gör det medvetet. Vilket understryker det lätt skenheliga i att säga sig vilja tvätta valrörelsen ren från faktafel när man själv sprider dem.

Ett annat exempel färskt ur minnet är t.ex. Ulrika Falks fria fantasier kring Vårdval Stockholm. Om jag inte hade haft ett jobb som inbegriper mer än att surfa bloggar hade jag kunnat dra upp exempel från var och en av initiativtagarna.

Poängen är i vilket fall att ska man granska andra borde man ha torrt på fötterna själv först.

NIMBY vs Gröna Lund

2010-03-23T20:21:00.000+01:00

Inte bara Centerpartiet i landstinget skriver på DN Debatt i dag. Utan även partiet i stadshuset via Per och Lukas som har en replik på NIMBY-folket. Ett gäng som nu inte bara är emot höghus, utan också.. Gröna Lund (!).

Fem idéer för vårdval 2.0

2010-03-23T08:26:00.004+01:00

Gustav Andersson skriver tillsammans med Tage Gripenstam och Kajsa Hansson idag på DN Debatt om hur Centerpartiet i Stockholms läns landsting vill utveckla Vårdval Stockholm.

Andra bloggar om detta: Peter Andersson, Raymond Svensson

Intressant? Andra bloggar om vårdval, vårdval stockholm, vårdval 2.0, hälsoval stockholm, stockholms läns landsting, alliansen, centern, centerpartiet

Funny coz it's true

2010-03-22T19:11:00.005+01:00

Favorit i repris via Johan Ingerö. Dessvärre fortfarande aktuell enligt DN.

Fem liberala argument för kronan

2010-03-17T22:32:00.013+01:00

Det finns ett liberalt parti i Sverige som är för en egen valuta, och det är Centerpartiet. Mot bakgrund av att Eurozonen just nu genomlider sitt "Bay of PIIGS" kan det vara läge att färska upp minnet kring varför det är en bra idé att fortsätta ha krona istället för euro.

1. Med en valutaunion är den nominella räntan gemensam via ECB, vilket leder till att realräntan alltid blir lägre i de länder med högst inflation när räntesatsen sätts efter ett genomsnitt. De länder som har en överhettad ekonomi med hög inflation får en konstlat låg ränta, medan länder som skulle behöva stimulera ekonomin får en för hög ränta. Valutaunionen har därmed inte effekten att ländernas ekonomier konvergerar mot en hög eller lågkonjunktur i hela Eurozonen. Tvärtom, valutaunionen verkar destablisera och driva ländernas ekonomier åt olika håll. Jämför Irland och Tysklands respektive situation.

2. Vilket leder till den andra poängen. Samhällsekonomins funktion vilar på två ben, dels penningpolitiken (mängden pengar i ekonomin - inflationstakten) och finanspolitiken (skattesatser, löner). När ECB hanterar pengarna har enskilda länder inte längre räntevapnet kvar för att hetta upp eller kyla av sina ekonomier - den nominella räntan är ju gemensam för alla. Länder tvingas med detta använda finanspolitiken som regulator. Konkret innebär det höjda skatter och/eller sänkta reallöner. Den liberal som oroar sig över det höga svenska skattetrycket borde också oroa sig över scenariot att ett EMU-medlemskap tvingar Sverige att höja skatten för att kyla ekonomin.

3. En verkligt funktionell valutaunion kräver alltså en gemensam kontroll över finanspolitiken, det vill säga lönebildning och skattesatser. Som ett brev på posten höjs nu också röster för mer "integration". Hoppsan! Vad som "skulle" vara en valutaunion kräver i praktiken att staterna lämnar över åtminstone delar av rätten till skatte-, välfärds- och lönepolitik till Bryssel.

4. När inflation och räntor på ett rätt sätt avspeglar ett lands hälsa håller sig finansmarknaderna lugna. Börjar marknaden få vittring om bubblor drar den öronen åt sig och drar tillbaka investeringar. Finanssektorn är därför en vakthund mot misskötta statsfinanser, men det förutsätter bl.a. att länder rapporterar in rätta siffror för nationalräkenskapen. Så länge EMU-länderna struntar i stabilitetspakten kommer Eurozonen återkommande drabbas av kriser.

5. Statsvetare och ekonomer pratar om begreppet moral hazard. Fenomenet där aktörer kan isolera sig från risker trots riskfullt beteende. Case in point: Grekland. Varje försök att "rädda" landet är en politisk signal till de andra EMU-länderna att det är OK fortsatt strunta i stabilitetspakten. En närmast luthersk åsikt är att rätta munnen efter matsäck. Det är, eller borde vara, moraliskt förkastligt att ta en statsfinansiell springnota. Men EU kommer tvingas rädda Grekland. I vågskålen ligger valutans långsiktiga överlevnad. Frågan är om det verkligen Sveriges roll bistå med att rädda en situation som är ett symptom på en dysfunktionell monetär union?

Intressant? Andra bloggar om EMU, euro

DN Kulturs osvikliga känsla för estetik

2010-03-17T11:13:00.009+01:00

The Destruction of Empire, av Thomas Cole

Förra årets längsta och mest infekterade konstdebatt började när utställningen Figurationer, en utställning om realism och romantik i norsk samtidskonst, gick av stapeln i somras. På ena sidan stod "retrogardet" på Axess magasin som vill höja statusen på figurativ konst. På andra sidan Sydsvenskans Eva Ström som kallar det för måleri med bruna toner, och Kajsa Ekis Ekman, Jessica Kempe et. consortes på DN Kultur.

Axess chefredaktör Johan Lundberg som främsta representant, argumenterar för estetikens och skönhetens värde i konsten - och därmed för romantiken och figurativt måleri i synnerhet. Konst som kräver hantverksskicklighet. Udden är riktad mot modernismen, och en nutida konstsektor som är mer upptagen med politiskt poserande än skönhet (Anna Odell, Nug, hela Konstfack, med flera).

Ström och DN Kultur å sin sida reser ragg för varje tillstymmelse till påstående att konst kan värderas efter någon estetisk måttstock. Dessutom är romantiken oundvikligen sammankopplad med fascismen och nationalism. Romantik och figurativt måleri är därmed inte en fråga om skönhet, utan om politisk estetik.

Kritiken andas en viss schizofreni: Det går rimligen inte att försvara modernismens avantgardes politiserade och samtidigt kritisera att det finns politiska underströmningar som anslöt sig till romantiken och figurativ konst. Ska samma måttstock tillämpas är det antingen fel eller rätt med politiserad konst och estetik, oavsett innehållet. I annat fall reduceras debatten ned till att definiera bort vad man upplever som obehagliga idéströmningar på estetisk grund.

Man gör sig skyldig till den sortens anspråk på estetisk objektivitet som man (felaktigt) anklagar försvararna av Figurationer att vara förkämpar för. När agendan egentligen inte är mer dramatisk än att höja statusen på figurativt måleri och det inneboende värdet i skönhet, oaktat vilka politiska krafter som har vurmat för den eller den konstinriktningen.

Med det sagt, min inställning till konst är enkel: Jag gillar det som är vackert. Skönhet är ett evigt och bestående värde, medan politik är flyktigt och föränderligt. Bra konst behöver inte vara mer än en vacker, skickligt målad tavla. Och den måste kunna värderas enbart på dessa grunder.

Varför denna utläggning? Figurationsdebatten ansluter nämligen direkt till den om Lars Vilks måleri. Som densamme Johan Lundberg skarpsynt påpekar: Helt plötsligt har DN Kultur blivit osunt intresserade av konstens estetiska kvalitéer. Inte direkt kosher. Istället för att oreserverat ställa sig på yttrandefrihetens sida vill man nu "problematisera" Vilks måleri. Lustigt eftersom samma kultursida tog diametralt motsatt ståndpunkt kring Anna Odell. Ett "konstverk" som nog enligt de flesta är kvalitativt jämförbart med Vilks taffliga rondellhundar.

Poängen är följande: Den breda vänstern, som DN Kulturs skribenter får betraktas som en del av, har gjort avbön från det positiva som upplysningen förde med sig. Att det finns värden som är bestående och universella, däribland rättigheter.

Som Bo Rothstein skriver:

Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp.

När marxismens ekonomiska teori dog, dog också vänsterns "hårda" vetenskapliga kärna och dess sista anspråk på objektivitet och universalism. En famlande vänstern omfamnar istället intressegrupper.

När identitetspolitik ersätter universalism bedöms varje fråga ur ett maktperspektiv. Vem är över- och underordnad? Därför skyndar DN Kultur till Anna Odells försvar när udden är riktad mot etablissemanget och psykvården. Vilks udd - enligt Ekman - står mot muslimer. Därför måste yttrandefriheten "problematiseras". DN Kultur balanserar med detta på en mycket tunn tråd mellan upplysning och relativism, utan att egentligen ta ställning för något.

Exemplet är tyvärr signifikativt för varför den breda vänstern inte längre är liberalismens bundsförvant som försvarare av yttrandefriheten.

Intressant? Andra bloggar om Axess magasin, figurationer, konst

Småaktighetens år

2010-03-16T22:10:00.004+01:00

Alliansen, alternativt Allan eller Allianen som det går att läsa det som efter logobytet, är inte ett registrerat varumärke, rapporterade Resumé i dag. Vem som helst kan köpa det.

Det har tydligen SSU gjort, och håller varumärket i all väsentlighet som gisslan:

Om de lovar att arbeta hårdare mot ungdomsarbetslösheten kan de få köpa tillbaka det, säger SSU:s Jytte Guteland.

Säg vad man vill om den Austin Powers-doftande loggan. Det är nästan så SSU kan behålla grafiken. Men maken till småaktigt pubertalt politiskt stunt får man nog ändå leta efter denna sidan av decenniet.

Eller jo. Nedanstående youtube-film ger begreppet en skitig valrörelsen en ny innebörd.

Dagens graf

2010-03-14T18:29:00.005+01:00

Undra på varför EMU-samarbetet går lite knackigt..

(via Cornucopia)

"Från det kalla Centerpartiet till de varma Sverigedemokraterna"

2010-03-09T15:13:00.008+01:00

"Sverigedemokraterna är det enda politiska parti som seriöst behandlar de frågor som folk bryr sig om i dag och är viktiga och avgörande för Sveriges framtid."

Trevliga och lite timida CUF-kollegan Stefan har som bekant gått från att vara liberalkonservativ till att bli islamofob här i dagarna. Tråkigt.

Om Jimmy Åkersorks personliga välkomnande av Stefan till fållan är ett utslag för fantastisk medlemsvård eller brist på andra stabila nykrekryteringar får vara osagt. Lite lustigt är det i varje fall att en partiordförande, även för ett parti som opererar från något garage i Sölvesborg, personligen möter och rekryterar en ungdomsförbundare.

Enligt egen utsago lämnar Stefan (innan han blev avsatt vill säga) det kalla Centerpartiet för de varma Sverigedemokraterna. Jag har full förståelse om Stefan upplever C som kallt - de åsikterna han har torgfört det senaste året har legat - vad ska man säga - en bit från mittfåran. Bemötandet blir därefter. Vice versa hade nog varit upplevelsen om man drev linjen mer arbetskraftsinvandring inom Sverigedemokraterna.

Men OK. Stefan har nu sin nya familj, en samling av ideell sanningsägare i "framtidspartiet" SD. Det är skönt och mysigt att vara bland meningsfränder, oavsett om man hittar dem hos C eller SD.

Frågan är om människor i stort upplever Sverigedemokraterna lika varma, som Stefan gör?

Ett axplock av vad the finest minds i SD har slagit fast som problemen och den bästa - varma - politiken för riket:

"Nej till arbetskraftsinvandring som är lönedumpning"
- Hej då all liberal ekonomisk teori

"Invandring kostar för mycket"
- Kakan är statisk, och strunt i välfärden som förutsätter ökad invandring för större skatteintäkter

"Papperslösa invandrare ska inte få vård"
- Ditt människovärde sitter i din svenskhet

"Viss" utländsk adoption kan tillåtas"
- Blut und boden v. 2

"Blankt nej till homoadoptioner"
- Alla har rätt till två föräldrar, bara de är av rätt kön

"Det är en glidande skala från homosexualitet till djursex"
- Faktiskt

"Nej till diskrimineringsombudsmannen"
- Ett verktyg för muslimer att montera ned det svenska samhället (faktiskt citat)

"Invandrare som inte anpassar sig till svensk kultur ska ut"
- Kulturpolis? Varför inte!

Ha så kul, Stefan.

Jag - yngsta kandidaten någonsin (?)

2010-03-09T13:11:00.008+01:00

Semester och en plågsam släng av magsjuka har lagt lite hinder för bloggandet. Som redan har rapporterats i media och av Ordförande Andersson och Markus Berglund, blev jag härom veckan vald som förstanamn på landstingslistan Uppsala-Knivsta - en av tre listor inför valet 2010.

Jag är därmed den yngsta landstingsrådskandidaten i Sverige, så vitt jag vet, och tydligen yngsta toppnamn för Centerpartiet någonsin (?) till posten. Det känns djupt hedrande, större än vad jag först trodde, och givetvis mycket roligt. Tack till alla som har visat mig förtroendet.

Tillsammans med KD:s 22-åriga förmåga Ebba Busch som blev etta på deras kommunlista torde åtminstone 2/4 av Alliansen i Uppsala gå till val på rekordunga förstanamn. Om det blir motsvarande föryngring i M och FP vet jag inte, men något verkar vara på gång hos Moderaterna.

Min uppflyttning från den föreslagna 3:e platsen skedde inte under särskilt dramatiska former. Mer liv och lust var det inför kommunlistan, där stämman ajournerades och återupptogs efter två veckor. Stefan Hanna fick till slut förtroendet att stå på förstaplatsen, när den föreslagna ettan Örjan Berglund avsade sig sin kandidatur i kölvattnet av uppståndelsen kring hans julkortsutskick.

Alla turer kring kommunlistan sparar jag nog till mina eventuella memoarer - det räcker med att säga att det har varit en uppslitande tid för många inblandade, särskilt Örjan och Stefan. Jag är glad att det är över, för båda deras skull och för vår sammanhållning inför valet. Nu gäller det att sluta leden och jobba tillsammans mot den 19 september.

Räkna med större fokus på landstingsfrågor på bloggen framöver!

F:ed up Sverige

2010-02-17T10:20:00.002+01:00

Läser om rapporten Kalla Sverige, som driver tesen att Sverige har, ja, blivit "kallt" och att politikerna (läs Alliansen) inte har "hjärta". Värst är givetvis Maud Olofsson för att hon inte vill göra SAAB till en svensk version av Government Motors.

Rapporten är skriven och utgiven LO - en organisation där majoriteten av alla anslutna medlemmar röstade på något Alliansparti i valen 2006.

Sverige är inte kallt. Sverige är knäppt.

Hälsoval Stockholm - en sammanfattning

2010-02-11T10:49:00.003+01:00

Den rödgröna oppositionen presenterade sitt alternativ till Vårdval Stockholm i går. Från deras pressmeddelande:

I Hälsoval Stockholm kombineras patientens valfrihet med rättvisa genom ett nytt behovsbaserat ersättningssystem. Det införs 2011 och bygger på modellerna Adjusted Clinical groups (ACG) och Care Need Index (CNI).

Oppositionen vill med andra ord införa det ersättningssystem som Alliansen redan har sagt ska att vi ska införa i Vårdval Stockholm 2011.

Så den egentliga skillnaden mellan Vårdval och Hälsoval? Ett namnbyte, och ingen fri etableringsrätt (det som har lett till 35 nya vårdcentraler på drygt två år i länet).

Efter två år av massiv kritik och påståenden om enorma orättvisor är den samlade oppositionen eniga med oss i sak kring primärvårdens utformning, så nära som på den fria etableringsrätten. Ett ganska gott betyg för Vårdval Stockholm skulle man kunna säga.

En elogé får ges för skickligt mediearbete. Det krävs mycket omskrivningar och paketering för att få detta att flyga i media.

Att gå med i EMU oavsett vad det kostar

2010-02-09T21:12:00.006+01:00

Sverige är lustigt på många sätt. I andra länder förs diskussioner om man ska lämna EMU, eller om hela projektet rent av kommer gå i graven i samband med Greklands eventuella statsbankrutt. I Sverige handlar diskussionen istället om att vi borde gå med. Det senaste argumentet: av "solidaritetsskäl" (känsloargument tycks vara det enda som finns kvar).

I dessa tider deklarerar Folkpartiet att de tänker göra Euro-anslutningen till en valfråga. Insert facepalm. FP-förslaget är lika mycket ett uttryck för att de vill ha Euron helt oavsett om det är bra för Sverige eller inte, som det är ett uttryck för hur frånkopplade vi är den europeiska debatten om valutaunionen.

Centerpartisten Håkan Larsson, representant i riksbanksfullmäktige, utvecklar kritiken mot en EMU-anslutning på sin blogg. Det är läsvärd information som sällan syns i Sverige. Tyvärr.

Historierevisionism är det nya rödgröna?

2010-02-09T13:35:00.004+01:00

MP:s trafikpolitiska talesperson, före detta Vänsterpartisten Karin Svensson Smith, skriver på Brännpunkt om att SAS borde säljas. Visserligen rätt enligt mig, men historiebeskrivningen kring miljöpolitiken som nämns i inlägget haltar betänkligt:

De rödgröna är generellt sett uppenbart mer villiga att påverka marknader, exempelvis av miljöskäl, även om vi de senaste decennierna har lyckats släpa en skrikande och sparkande höger in i ett accepterande av ekonomiska styrmedel på miljöområdet.

Är det nu man ska påminna Svensson Smith om att det var Centerpartiet, i denna förment "skrikande och sparkande höger" som införde koldioxidskatterna i detta land? Eller att den första miljömotionen i Sverige lades av Centerpartiet dryga 20 år innan Miljöpartiet var en glimt i Per Garthons öga?

Syns du inte finns du inte

2010-01-26T09:15:00.003+01:00

Två fina sätt att få ut politik i mediebruset är att antingen paketera politiken så den framstår som relevant för människors vardag, eller gör utspel som får oppositionen att hoppa jämfota av ilska, och låta de sköta pressjobbet åt dig. Att flamebaita helt enkelt.

Presskollegan Jonas borta på riksdagskansliet valde det senare - med stor framgång. Efter Alliansfritt Sveriges pliktrogna återpostande av Jonas Petterssons YouTube-film om den inproduktiva byggnadssektorn har Jonas personvalskampanj till blivit rikskänd över en natt.

Hoppsan! Ordföranden i Byggnads Uppland säger "asså, det är en skymf mot hela arbetarrörelsen" (sic!).

Innan klasskampsretoriken går vänsterdebattörerna åt huvudet borde de ha två tankar i huvudet samtidigt. Nämligen;

1) Att säga att byggnadssektorn, som har en negativ produktivitetsutveckling, är en skyddad Byggnads-verkstad är lika mycket att säga att byggnadsarbetare är lata som det är att säga att svenskar i gemene är lata för Sveriges BNP går knackigt. D.v.s. inte alls. Byggsektorn har ett systemfel.

2) Att illustrera sin tes med foto från en byggarbetsplats som står stilla, Uppsala centralstation i detta fallet, är inte att säga att just dessa byggnadsarbetare är lata. Typ som att stock foto från Astrid Lindgrens barnsjukhus där läkare figurerar inte betyder att ABC och TV4 menar att just dessa personer är anklagade för att gett ett litet barn en överdos medicin.

Med detta sagt, Jonas kanske har rätt i sin tes om skyddad verkstad. Professor Lars Calmfors verkar hålla med. Personligen har jag har svårt att se det oerhört provocerande i påståendet att en sektor som är skyddad från konkurrens har dålig produktivitet. Möjligtvis kommer en och annan Verion i Ottan / Bygg 12:an-typ som funderade på att kryssa Jonas på bättre tankar. Men de var nog inte målgruppen för utspelet i första hand ändå.

Jag får anmäla en avvikande uppfattning från båda mina Centerkollegor i Uppsala, Rigmor och Lasse som går ut och skjuter ned Jonas i pressen. I denna fråga talar de inte i mitt namn i varje fall.

Intressant? Andra bloggar om Jonas Pettersson, byggnadssektorn, Centerpartiet

Klick klack

2009-12-16T09:59:00.004+01:00

När socialdemokrater gråter krokodiltårar över att Centerpartiet inte längre vill samarbeta är det dags att osäkra revolvern.

Några synpunkter på Morgan Johanssons artikel:

90-talskrisen var ett exeptionellt läge, där högern inte förstod allvaret i den ekonomiska situationen (se t.ex. "Över blockgränsen"). Då var det naturligt att samarbeta vänsterut när det fanns en samsyn kring reformer, som för övrigt inte på något sätt kan beskrivas som vänsterlutande. Lika naturligt är det i dag att samarbeta med högern, när det finns en liknande samsyn kring viktiga strukturella frågor. Detta innebär inte att Alliansens politik är mer höger än den vi förde med S 1995-1998.

Centerpartiet har samarbetat med båda block, och lett två borgerliga regeringar, vilket Johansson inte tycks lägga någon vikt vid. Samarbetet med socialdemokratin har så vitt jag kan bedöma historiskt grundats i en samsyn kring vissa centrala välfärdsfrågor. Men i dag råder konsensus kring saker som allmänt finansierad välfärd, därmed finns det färre politiska knäckfrågor som hindrar ett samarbete högerut.

Vad som är mitten är relativt. När Socialdemokrater för första gången är villiga att släppa in vänsterpartister i rosenbad, och Moderaterna bidrar till att förskjuta den ideologiska tyngdvikten åt vänster framstår förslag som för tio år sedan var mitten som höger. Det är ren historierevisionism att påstå att företagar- och skattefrågor är något nytt för C.

Utångspunkten för Morgan Johanssons hela resonemang är att det finns ett egenvärde i att samarbeta vänsterut. Så är det ju - för en sosse som vill ha stöd för sin politik. Men varje parti är herre över sitt eget öde, och varje samarbete måste därför mätas mot varje ingående partis egna agenda. Centerpartiet kan aldrig värdesätta samarbeten utifrån hur väl de svarar mot andra partiers ideologiska inriktning.

Slutligen, gällande anklagelser om att vi har "övergett landsbygden". Varför är vi det enda parti som inte kan ha en politik för tätorter och glesbygd? Med vänner som Socialdemokraterna behöver vi inga fiender.

Last Dance eller Don't Dream It's Over?

2009-11-24T18:37:00.012+01:00

Jag tycker nästan lite synd om Wetterstrand, eller hennes spökskrivare (?), när hon på Newsmill lanserar Miljöpartiet som ett naturligt hem för socialliberaler.

Det börjar bra med att slå an tonen att socialliberal är att ha en eftertänksam hållning, ett svagt eko av ett antirevolutionärt ideal a la Hayek, om man vill vara välvillig. Och vilken liberal gillar inte en politiker som säger sig vilja utgå från människors rättigheter?

Snopet att det hela avslutas med:

Jag tycker det är en bra utveckling av politiken om den utvecklas från att vara en lång inköpslista till att handla mer om principer och etiska livsval. Det är en sund utveckling när allt fler i vårt samhälle röstar med vardagen. Att prioritera mer tid med vänner och familj framför mer konsumtion är något vi borde uppmuntra fler till med de politiska verktygen vi har. Jag tror att människor mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand. Livet är större än materialismen.

För att vara ett parti som vill locka liberaler tycks Wetterstrand inte förstå hur liberaler ser på samhället.

Problemet med politik är att etik - eller vad som egentligen är privatmoral - blandas in i strukturella samhällsproblem och betraktas som lösningar. Har vi fungerade system med utsläppshandel, utsläppsskatter och dylikt, internaliserar man kostnaden för sitt beteende. Därmed kommer de som verkligen vill åka skytteltrafik till Thailand få betala vad det egentligen kostar. Men de som faktiskt tycker det är värt priset har fortfarande friheten kvar.

Wetterstrand sitter lika lite på svaret om vad som utgör det goda livet som någon annan politiker oavsett färg. Jag dricker visserligen hellre en latte och sitter med en god bok på ett café än åker till Thailand - men skillnaden mellan liberaler och "socialliberala" Wetterstrand är att de tidigare menar att, och kämpar för, att mina fritidsintressen inte ska vara områden för politikers omsorg.

Det kunde ha blivit bra det här. Sverige behöver fler liberala krafter, inte färre. Jag är visserligen en insyltad partigängare på andra sidan blockgränsen, men första gången jag röstade, för sju år sedan, blev det MP. De har ju miljö i sitt namn, liksom! Sen blev jag intresserad av frihet och miljö. Då engagerade jag mig i Centerpartiet - Wetterstrand ger mig ingen anledning att ångra mitt val.

Det, euhm, liberala Miljöpartiet del 4

2009-11-17T22:24:00.004+01:00

Vilken följetong. Men denna gång ska jag inte skriva något själv, utan helt enkelt länka till partivännen Johan Folins ideologiska slakt av Miljöpartiet. Skratta. Gråt. Bli rädd.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, liberalism

Ett realistiskt budskap

2009-11-17T22:11:00.005+01:00

Norberg problematiserar North Stream-ledningen på ett nyktert och välartikulerat sätt. Den akademiska elefanten i rummet är konstaterandet att liberalismen har brutit samman som analytiskt ramverk och förhållningssätt när demokratier handskas med semi-diktaturer.

Förhoppningsvis mer om Nord Streams säkerhetspolitiska implikationer i ett senare inlägg - kan garantera information du inte kommer att läsa i svensk press.

Det, euhm, liberala Miljöpartiet, del 3

2009-11-16T09:17:00.005+01:00

Miljöpartiet har under hösten beskrivits som ett liberalt hopp av olika tyckare och tänkare. Sven Dahl skriver om partiet i ett nummer av Neo under titeln "från ekoflummare till latteliberaler?".

Miljöpartiet har på riksplan en sympatisk inställning till friskolor och i viss mån företagande. Men det är uppenbarligen ett splittrat parti. Samtidigt som man driver friskolefrågor och gör upp med Alliansen om arbetskraftsinvandring har man representanter som vill förbjuda "sexistisk reklam", och upprätta "normkritiska myndigheter". Partiprogrammet är också fyllt av, liberala (?), ståndpunkter som Tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder.

I landets näst största parlament, Stockholms läns landstingsfullmäktige, går man till val på att socialisera sjukhusen i länet. Vänsterpartiet som "bara" vill socialisera Capio S:t Görans är en svag västanvind i jämförelse. Miljöpartiet vill också långsamt kväva den privata vården genom att kräva att alla överskott går tillbaka till verksamheten - man uppvisar en fundamental oförståelse för att vinst är en förutsättning för allt företagande.

Jag tror Fredrik Segerfeldt har rätt i sin analys. Liberaler delar smak och livsstil med många miljöpartister. Man hänger i samma kretsar. Men estetik är inte politik, och blockpolitiken är här för att stanna. En röst på MP är därför en röst på en koalition med Sahlin och Ohly. Som liberal måste man vara duktigt missnöjd på Alliansen om man tror och hoppas att de svagt liberala tendenser som finns hos vissa Miljöpartister kommer att förstärkas av eventuella kompromisser som görs med S och V inför ett eventuellt majoritetsskifte.

Läs även Per Ankersjö och Sakine.

Gasledningen är en säkerhetsfråga, inte en miljöfråga

2009-11-05T15:16:00.009+01:00

Ja, jag håller med Carl B Hamilton i hans bedömning. Gasledningen kan inte reduceras ned till en enkel fråga om några blåmusslor, om ni ursäktar. Energi är, om inte ett uttalat maktpolitiskt verktyg, så i varje fall ett allmänt erkänt sådant för Ryssland att använda för att så splitt i EU och EU:s randstater som ligger i spänningszonen EU-NATO-Ryssland. Det är ur det perspektivet gasledningen måste ses.

Jag känner mig nästan nödgad att citera mig själv:

..Ömsesidigt beroende omöjliggör krig. I all väsentlighet är det lockande analys - en attack på en handelspartner är ju i någon mening en attack på sig själv. Men vad liberaler sällan lyckas förstå är att stater inte bara har monetära intressen. Staten är en maktapparat i ett system präglat av anarki. Liberalismens älskling, FN, och dess totala handlingsförlamning i Georgien-frågan är talande för hur snabbt försök att överbrygga nollsummespelet faller samman när inte båda aktörer köper den liberala analysen. Ryssland betraktar inte handel som ett verktyg för ömsesidigt säkerhetsfrämjande, utan som ett maktpolitiskt verktyg för sina intressen.*

Regeringen har haft alla möjligheter att underkänna gasledningen utifrån den säkerhetspolitiska analysen att Sverige inte tjänar på att ha ett ryskt riksintresse kring den oförsvarade husknuten Gotland. Det är synd att man inte tog chansen, även om gasledningen råkar passera det, i dubbel bemärkelse, snäva nålsöga som är miljöprövningen.

Läs även Cornucopia som ytterligare belyser de säkerhetspolitiska aspekterna utifrån den nyligen avslutade Zapad-övningen som syftade till att öva skydd av ryska gasledningar.

*jag menar inte liberaler i en politisk mening, utan liberaler inom internationella relationer.

Jag.. orkar.. inte.. med

2009-10-29T12:40:00.005+01:00

Sverige är en av världens mest öppna ekonomier. Vårt välstånd bygger på handel med omvärlden. Från vänstern kritiserar man Alliansen för att man inte "göör något" mot arbetslösheten i spåren av den globala finanskrisen.

Hemskt ledsen - men Sveriges beroende av omvärlden kan faktiskt inte bara trollas bort från Rosenbad. Det som händer i världen händer också i Sverige, på gott och ont.

Trots finanskrisen har Sverige i dag, under Alliansstyre, högre sysselsättning än vad vi hade i högkonjunkturen 2006 när Socialdemokraterna förlorade valet. Det är om något ett underbetyg till Socialdemokraternas jobbpolitik.

Så när nu (S) har sin "Jobbkongress" kunde man tro att de skulle ta till sig av, ja, erfarenheterna? Men nej, Mona Sahlin väljer istället att gå till val på två reformer som skulle minska sysselsättning.

Hur Socialdemokraterna kan kalla sig för ett parti för full sysselsättning är över mitt förstånd.

Resultatet av att ta debatten

2009-10-26T20:41:00.000+01:00

500 nya Sverigedemokrater?

Ta inte debatten!

2009-10-20T22:40:00.008+02:00

Så brukar man ju inte säga? Den gängse optimistiska synen är att när arguments bryts mot varandra inser åhörarna styrkan i respektive parts verklighetsbeskrivning.

Kalla det en allmän desillusion - men jag har ändrat uppfattning. Jag är övertygad om att det inte är bra att ta debatten med Sverigedemokraterna. Politik styrs nämligen inte i regel av vad som är på något mätbart och objektivt sätt "bäst" (se Caplan, Neuman et. al.). Att SD i praktiken ljuger rakt upp och ned är ovidkommande för deras stöd. Om något verkar de få mer stöd ju mer raljanta de blir.

Genom att överhuvudtaget placera Åkesson i samma rum som Maud Olofsson får han en legitimitet han inte förtjänar. Erfarenheterna från Danmark och Norge (som dock inte är lika illa) pekar på just detta: Genom att integrera brunanstrukna partier i den allmänna politiska debatten normaliseras deras åsikter. Därmed uppfattas de också som legitima alternativ till riksdagspartierna.

Så klart, man kan ju hävda att SD prenumererar på den demokratiska överideologin, och därmed är värda att debattera med. Och genom att "ta debatten" kan de inte längre slå ur underläge. Offerkortet är spelat, ungefär.

Men om priset är att xenofoben Jimmie Åkesson är tungan på vågen den 19 september 2010, och därmed kan tvinga till sig politiska majoriteter för sina brunanstrukna förslag (se: Danmark), då kommer det att bli en dyrköpt erfarenhet oavsett om Verklighetens Folk väljer Alliansen över vänstern eller ej.

En bögfeministisk vänsterradikals tankar

2009-10-17T11:43:00.007+02:00

Jag är visserligen "helt overklig" enligt Facebook-testet. Inte desto mindre gillar jag i grunden tanken på "verklighetens folk", och delar Peter Santeson-Wilsons analys.

Det finns de som menar att det är ett brunanstruket begrepp. Resonemanget går ungefär som att lämnar politiken lämna folket i fred och säga nej till att vara en normerande kraft ovanifrån blir det carte blanche för diverse brunanstrukna åsikter. I vilket läger man landar i den frågan kokar ned till vilken människosyn man har.

Verklighetens folk är primärt ett försök att föra över en republikansk konfliktlinje till en svensk kontext. Där demokraterna är liktydigt med west/east coast liberals, och republikanerna står för Middle America. Byt ut Iowas majsbönder som "bara vill bli lämnade ifred" mot svennen som går på bandet i Karlskoga, ungefär.

Det är kanske därför det blir så fel? Jag är nog inte ensam om att inte bli förvånad när begreppet håller på att kapas av Åkesson et. consortes, även om det kanske är Expressens ledarsida som sysslar med war by proxy igen.

Någonstans har Åkesson rätt. Kristdemokraterna kan prata om verklighetens folk bäst de vill, men det blir inte mer etablissemang än när ett statsråd för kulturkrig i media. Poängen understryks inte minst av att Hägglund sitter med i en regering som mångt och mycket har ärvt bl.a. den jämställdhetspolitik som vänstern drev tidigare. Precis den politik Hägglund går till storms emot i media.

Att man får en "jämställdhetsbonus" och inte ytterligare ett lagtvång om föräldraledighet måste vara en klen tröst för verklighetens folk..

Hägglund ska ha en eloge för att han i linjetal ansluter sig till leave us alone-tanken. Problemet är, givetvis, att ord inte matchas av handling ännu, om någonsin. Ska man analysera "verklighetens folk" utifrån perspektivet av Kristdemokraternas inre liv är det ett retoriskt begrepp som får agera hävstång för några trevande försök att stöpa om partiet i frihetlig riktning.

Men så länge klyftan mellan den förda politiken och retoriken förbli avgrundsdjup hjälper inte KD-ledarens nya retorik någon annan än Sverigedemokraterna som lätt och ledigt vinner antietablissemangstävlingen, och som tacksamt slänger ut det liberala idégodset och fyller upp med den vanliga invandringsfientligheten. Verklighetens folk gillar vare sig pekpinnar eller invandring i SD:s tolkning.

Det är därmed närmast ett allmänintresse att Hägglund antingen lägger ned korståget eller lyckas föra in det gamla förbudspartiet in i den liberala antietablissemangsfåran som verklighetens folk kan vara, och i grunden är ett uttryck för. Och det på under ett år om det ska finnas någon förhoppning om plocka antietablissemangsröster från potentiella SD-väljare som inte kan se skillnad på "lev ditt liv som du vill" och "släng ut blattarna".

***

Det är för övrigt ett briljant grepp av Socialistiska Partiet att syna Sverigedemokraternas krokodiltårar om att de aldrig får annonsera i tidningar. Socialistiska Partiet fick föga förvånande inte annonsera i SD-kuriren.

Intressant? Andra bloggar om Kristdemokraterna, KD, Göran Hägglund, Sverigedemokraterna, SD, Jimmy Åkesson, verklighetens folk

Jag tänkte..

2009-10-13T22:18:00.001+02:00

skriva något intelligent om FRA-omröstningen i morgon. Men Magnus säger egentligen allt som behövs i sitt brev till riksdagsgruppen.

"Välfärdens kärna"

2009-10-08T10:07:00.002+02:00

Socialdemokraterna i Uppsala kommun lyckades med god hjälp av några borgerliga avvikare trumfa igenom bygget av "Uppsala konsert och kongress" för ca 700 miljoner för ett par år sedan. Allt - givetvis - finansierat ur Uppsalabornas fickor, som sedermera också fick finansiera reklamen för huset som skulle övertyga medborgarna om att det var en god idé.

Kommunpolitik i all sin charm.

Konserthuset, i folkmun kallas för ukken, Forsmark 4:an eller Lena Hartwigs mausoleum, efter dåvarande ansvarig S-kommunalråd, har läckt pengar ända sedan det stod klart för ett par år sedan. Enligt uppgift ett par miljoner i månaden, varje månad, varje år. Ledningen hävdar att det inte går att få verksamheten att gå runt ekonomiskt, de vill också ha mer bidrag och lägre hyror.

Nu får ledningen äntligen bakläxa av Alliansen på sitt förslag hur man ska få ordning på ekonomin.

Den kritik vänsteroppositionen i Uppsala kommun riktar mot Alliansmajoriteten i ekonomiska kan därför helt och hållet ignoreras. Det är Ilona Waldau och övriga vänsterpolitiker som klagar högljutt över dålig kommunal ekonomi som har försatt oss i denna situation.

Om vänstern mot förmodan skulle ta makten i det ganska borgerligt präglade Uppsala - på ekonomiska frågor - då skulle det vara ett ödets ironi. Och förhoppningsvis en saftig bakläxa för Folkpartiet som avvek när de var med och trumfade igenom bygget.

I Ergo om lycka

2009-10-02T10:04:00.003+02:00

I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo skriver jag tillsammans med MUF:s Eleonore Lundqvist om lyckoforskning, som ett svar på Gröna Studenters Frida Johansson, som drar en hel del empiriskt felaktiga slutsatser om förhållandet mellan frihet, lycka, egenmakt och inkomst.

Att våra handlingar leder till belöningar eller problem, beroende på vad vi gör, är inte bara bra för att det får oss att fatta bättre beslut, utan också för att det ger oss en känsla av kontroll över våra liv: Vad vi gör får konsekvenser för vad som händer. Utan denna återkoppling skapas känslor av hjälplöshet och utsatthet. Det kan vara ett skäl till att de samhällen som har givit medborgarna minst möjligheter att påverka sina liv – de kommunistiska – verkar ha varit de mest olyckliga. Johnsson har rätt i att ökad inkomst inte är ett självändamål. Vi menar att det är ett medel för att förverkliga sina livsmål – vilka de än är. En varaktig och givande lycka uppstår i större sammanhang, där man bidrar till någonting och känner att det finns en mening med ens livsprojekt. Men det förutsätter också frihet att välja projekt, och en fri ekonomi som ökar välståndet.

Läs hela genom att klicka in dig på Ergo > Opinion > Ergos debatt.

Gäsp?

2009-10-01T16:16:00.004+02:00

Kul, men ja, det säger inte så mycket är min reaktion på Alliansfritt Sveriges selektiva genomgång av ett antal moderata valaffisher genom åren, med det bärande budskapet att sänkt skatt är eftersträvansvärt.

Liknande odyssér skulle kunna göras över t.ex. MP ("miljö") eller Socialdemokraterna ("jämlikhet").

Den mer relevanta frågeställningen är väl den ideologiska / ekonomiska frågan om sänkt skatt är bra eller ej. Men det är förstås lite lika kul som att peka finger åt Moderaterna och säga told you so, de vill fortfarande sänka skatten.

Det, euhm, liberala Miljöpartiet - del 2

2009-09-28T14:34:00.004+02:00

Johan Hedin har gjort ett förtjänstfullt arbete i att förekomma min egen planerade lusläsning av Miljöpartiets program. Det höjs som bekant röster från olika håll att Miljöpartiet borde bli det femte bladet på Alliansens fyrklöver, och att partiet i själva verket är ett mittenparti.

Vissa kanske hittar "storstadspuls" och "latteliberalism" i tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder. Själv ställer jag mig något tveksam till om det är vad som menas med liberalism, och om det är rätt politik för en borgerlig regering.

Tidigare skrivet om miljöpartiets "liberala" syn på genus, marknadens frihet och reklam här.

En studie i att feltolka en text

2009-09-23T09:32:00.003+02:00

Mattias Svensson på NEO-bloggen sågar det frihetsmanifest som ett antal centerföreträdare skrev på Newsmill härom dagen. Det är ord och inga visor. Jag tycker tyvärr att Mattias medvetet väljer att missförstå grunderna för debattartikeln, och hur den passar in i den interna processen av att ta fram en valplattform för Centerpartiet.

Centerpartiets budskap i valet - Europas förenta krafter - var på många sätt inspirerande och förmedlade en positiv syn på Europas möjligheter. Men det var också otydligt gentemot väljarna. Det var inte lätt att förklara för väljarna vad som särskiljde Centerpartiet från de övriga partierna.

Mattias skriver: "Kampanjen var bra, men nådde inte fram till väljarna, är verkligen valnederlagens standardrepertoar".

Min kommentar: Vad de skriver är snarast tvärtom, valbudskapet var otydligt. Därför var inte kampanjen bra. Det går att tycka att "Europas förenta krafter" var en bra utgångspunkt för en kampanj, men som ändå "slarvades bort" i otydliga valbudskap. Och det gjorde den ju också.

Frihetlig politik går inte att fånga som ett samlat politiskt program, bestående av krav i en mängd sakfrågor; det är ett förhållningssätt till samhällets utveckling som kan samla frihetligt sinnade människor över ett brett politiskt fält.

Mattias skriver: Tyvärr. Politik är sakfrågor, detaljer och hårt, envetet slit. Ska man vara trovärdig i sin politiska vilja är det inte högtidstal om värden, utan konkreta problem och lösningar som måste fram.

Min kommentar: Hela manifestet är uttryck för en ideologisk ingång, eller avstamp i vilka värden som ska vägleda sakfrågorna framöver. Sakfrågorna kommer i ett senare skede när politiken mejslas ut. Varför väljer Mattias att medvetet missförstå premisserna för debattartikeln?

Det är viktigt att slå fast att en frihetlig politik inte bara handlar om friheten från statliga ingrepp; i lika stor utsträckning är det frågan om att ge människor redskapen för ökad självständighet.

Mattias skriver: Frihet kan med andra ord betyda lite vad som helst. När centern vill ha minskat politiskt inflytande över arbetsmarknaden är det frihet. När centern vill att staten ska förbjuda bensindrivna bilar är det också frihet, staten befriar oss och ger oss andra kommunikationsredskap.

Min kommentar: Centerpartiet driver inte en libertariansk politik. Min reflektion är att ovanstående mening är en sund liberal inställning till politiken, dels lämna människor i fred, och dels utjämna livschanser genom att skapa verktyg för att ta hand om sitt eget liv. När det kommer till miljöförstöring är en liberal grundprincip att du får göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Översatt till sakpolitik betyder det att det är legitimt att antingen straffbeskatta eller rent av förbjuda de aktiviteter som har negativa externaliteter.

Men alltså..

2009-09-21T20:22:00.002+02:00

Förstår ni inte, Volvo? Att tro på elbilen är ju ogrundad och rosenkindad käck optimism. Varför envisas ni med att presentera rullande exemplar?

Helt rätt!

2009-09-21T13:03:00.002+02:00

Kan inte så mycket mer än instämma i Newsmill-artikeln om vilken inriktning Centerpolitiken borde ha (även) framgent.

Samtidigt i Frankfurt

2009-09-17T10:50:00.008+02:00

Självklart spelar företagandet och marknadsekonomin en omistlig roll i klimatarbetet. Och visst har teknisk utveckling revolutionär potential i sammanhanget. Men det går inte att beräkna politiken utifrån uppfinningar som inte finns. Det är ansvarslöst att i stället för att fatta svåra beslut ställa ut löften om kommande landvinningar.

Så lät det igår på Expressens ledarsida om Centerpartiets "rosenkindade käcka optimism" att miljöbilismen är under utveckling.

Kollegan Gustav gör en intressant iakttagelse kring det perspektiv som ledarskribenten Forssberg ger uttryck för:

Om man drar parallellen Förbifart Stockholm i dag, och tågtrafiken i förra seklets början, skulle tågen med miljöpartistiska glasögon ha framstått som den värsta sortens miljöförstöring som tvunget skulle ha stoppats. I dag går de flesta tåg på förnyelsebar el.

En poäng som är bra att ha i åtanke när man läser tidningen Allt om Motors reportage "elbilar snart på våra gator" från bilmässan i Frankfurt.

Fast vem vet, Wolksvagen, Renault och Peugeot har kanske bara smittats av den ogrundat käcka optimismen som ser ut att gå runt.

Jag tror inte ni är vår målgrupp..

2009-09-17T09:34:00.004+02:00

Jordens vänner tycker att "Centern har inget kvar av sin miljöprofil", då vi stödjer förbifart Stockholm, likt sju av tio stockholmare.

Övriga ståndpunkter Jordens Vänner håller sig med:

Jordens vänner är emot GMO:

"En gigantisk försöksverksamhet"

Jordens vänner är emot EU:s inre marknad:

"EU:s inre marknad är en plan för en gigantisk omstrukturering av Europas industri för ökad stordrift"

Jordens vänner är emot fri handel med livsmedel:

"Vi kan inte låta marknadskrafterna härja fritt"

Jordens vänner är konspiratoriska:

"Allt mer ekonomisk och politisk makt flyttas från regeringar till transnationella företag"

Jordens vänner är emot köttätande:

"Köttproduktionen bidrar till ett orättvist resursutnyttjande"

Inga jämförelser i övrigt med de som är emot Förbifart Stockholm. Men är det underligt att en allmänt vänsterlutande lobbyorganisation, som låter som ett svagt eko av millenieskiftets antiglobaliseringsrörelse tycker att Centerpartiets framtidsoptimistiska och liberala miljöpolitik är skräp? I think not.

Perspektiv

2009-09-15T13:32:00.004+02:00

Vi har hög skatt på miljöförstöring därför att vi inte vill att människor och företag ska smutsa ned. Vi har hög skatt på arbete och ackumulation av rikedom därför att..?

Hög skatt är definitionsmässigt - medvetet eller omedvetet - ett utslag för en marxistisk samhällssyn: Du blir rik för att du suger ut andra, inte för att du erbjuder det människor är villiga att betala för.

MP:s anklagelser dödar den levande debatten

2009-09-14T08:35:00.006+02:00

Gustav Andersson svarar i dag miljöpartisten Raymond Wiggs anklagelse att Centerpartiet är för "miljörasism", då vi driver en politik för bättre kommunikationer även för mer utsatta delar av Stockholms län.

Det är synd att Miljöpartiet väljer att driva denna sortens argumentation, när de mycket väl vet om att vi i Centerpartiet tar starkt avstånd från Sverigedemokrater, främlingsfientlighet, och driver frågor om lika rätt i bl.a. vård för papperslösa invandrare.

Peter Santesson-Wilson på NEO-bloggen skriver några visdomsord om just "gapig" argumentation, och hur det kortsluter det politiska samtalet. Att koppla samman infrastruktur med rasism är visserligen opportunt, och appellerar kanske till en och annan vänsterlutande miljövän. Men det är en ovärdig argumentation som förminskar och förenklar de ödesfrågor som miljön faktiskt är.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, Miljöpartiet, miljö, Förbifart Stockholm

Grundkurs i ekonomisk terminologi för vänsterbloggare

2009-09-10T21:47:00.009+02:00

Reservationslön betyder inte att man sänker lönen i kronor och ören. Det innebär att man sänker den gräns där det blir lönsamt att ta ett jobb. Hur uppnås detta? Skattesänkningar - vilket innebär ökad nettolön, men minskad reservationslön.

Vill regeringen sänka nettolönen genomför den skattehöjningar, vilket minskar din och min inkomst efter skatt. Den debatt som har uppstått efter Expressens "avslöjande" om lägre reservationslöner är helt galen, mot bakgrund av att det var under Socialdemokraterna vi nådde världens högsta samlade skattetryck. Ett skattetryck som gick från ca 30 till 50% under en trettioårsperiod.

Expressens rubrik "Hemliga planen: Sänk lönerna" hade nämligen varit sann varje gång Socialdemokraterna höjde skatten, och därmed minskade din och min inkomst. Nu är den bortom felaktigt.

Mer hos Karl Malmqvist.

Det börjar likna rättshaverism

2009-09-10T21:45:00.001+02:00

"Förbifart Stockholm är miljörasism"

Incitament eller fördömanden? Liberala miljövänner VS miljövänstern

2009-09-08T11:34:00.010+02:00

Min kollega, miljölandstingsrådet Gustav Andersson skriver i dag på politikerbloggen om miljövänsterns skadliga och kontraproduktiva inställning till teknikutveckling. Miljöproblemen kan inte lösas med punktmässiga förbud och svepande moraliska fördömanden av konsumtion som Miljöpartiet regelmässigt ägnar sig åt.

En kraftfull miljöpolitik måste baseras på marknadsekonomiska grunder - fungerande incitamentstrukturer är den mest kraftfulla motorn för en omställning till ett mer miljövänligt samhälle. Miljöproblemen är därför inte ett "moraliskt" problem, utan ett strukturmässigt sådant. Kort sagt, hur samhällsekonomin är utformad och vilka val som premieras.

Vi löser därför problemen med smart utformade styrmedel i form av skattesatser (eller kanske än hellre utsläppsrättigheter) som främjar miljövänlig teknik och miljövänliga val - inte med fördömanden av t.ex. bilåkande. Personligen ser jag visserligen gärna att de som brummar runt i bensinslukande bilar byter upp sig till t.ex. en ny Prius. Men för en miljöpolitik som ger verkliga resultat är det inte vårt största problem.

Använder vi ekonomiska incitament får de som förstör och skräpar ned betala för sig. På sikt internaliseras kostnaderna för det egna beteendet, och medborgare och företag styr om konsumtion till miljövänliga alternativ. Detta stimulerar fram större marknader för miljövänliga produkter, vilket leder till ökad konkurrens, som i sin tur leder till ytterligare produkt- och teknikutveckling när sjunkande vinster premierar de som har en "edge" över konkurrenter i miljövänlighet.

Det är marknadsekonomi och miljöpolitik i en fin kombination. Det är en liberal och grön miljöpolitik. I grunden är nämligen skillnaden mellan förbud och incitament följande: Förbud vill människor ta sig runt, och det gör de också. Incitament gör det däremot lönsamt att "lyda", därför är de väldigt mycket mer effektiva som styrmedel.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, miljöpolitik

Att tala förbi varandra

2009-09-07T19:22:00.007+02:00

Under dagarna har det kommit några olika, och så vitt jag kan bedöma, förhållandevis initierade kommentarer kring om låga skatter är "bra" eller ej för ett lands konkurrenskraft och näringslivsstruktur. Slutsats: Det är de inte. Bland annat Ali Esbati och Alliansfritt Sverige uppmärksammar detta.

Jag har vare sig nog med tid eller högskolepoäng för att nagelfara siffrorna - de kanske stämmer, det kanske inte gör det. Men vi leker med tanken att de har rätt för ögonblicket. Den "svenska modellen" är ett under av effektivitet och en solskenshistoria om socialdemokratins excellens i politisk ekonomi.

Är det anledning nog för liberaler att göra avbön i ambitionerna att sänka skatterna? Inte direkt. Vänstern betraktar regelmässigt medborgares plånböcker som en allmänning att plocka pengar ur. Utgångspunkten är utilitaristisk - vi ska ha det skattetryck som bäst bidrar till att vi uppnår vad-det-nu-än-är [insert: jämställdhet, krossa patriarkatet, rädda storkapitalet, etc].

Liberaler och i viss mån konservativa ser däremot skatter som en fråga om rättigheter. Det är mina pengar, jag borde därför borde få behålla så mycket som möjligt. Vad som är "effektivt" är - beroende på liberal färgning - helt eller delvis sekundärt. Denna inställning sitter djupt hos liberaler, och kan spåras till exempelvis en kantiansk filosofi om "människan som mål" eller Lockes skriverier. Att staten med ett våldsmonopol i ryggen tar pengar av oss minskar både min och din frihet. Slutsatsen blir därmed som en naturlig följd att lägre skatter är ett självändamål.

Har vänstern en ambition att driva hem poängen om att ett högt skattetryck är bra, om det nu är det, behöver de lyfta blicken från den ekonomiska debatten och istället prata ideologi. Det är i grunden en betydligt mer givande och rolig debatt än att slänga tvetydiga OECD-siffror i ansiktet på varandra.

Tjänstemannavälde?

2009-09-06T11:55:00.003+02:00

Det är så man undrar. Eller hur ska man annars bedöma den debattartikel Bengt Andrén undertecknar på UNT Debatt, med sin titel som stadsbyggnadsdirektör, i den mycket inflamerade stadsbyggnadsdebatten? Den svenska förvaltningsmodellen bygger som bekant på en weberiansk modell om separation av byråkrati och politik. Av allt att döma verkar det inte fungera så väl här i Uppsala.

"SJ:s priser styrs av utbud och efterfrågan"

2009-09-06T10:45:00.007+02:00

Även om det grundläggande felet med SJ:s höga priser och förseningar stavas för få järnvägsspår och tåg går det att använda marknadsmekanismer för att förbättra servicen inom ett i grunden dåligt fungerande system.

Det var precis vad SJ gjorde när de för två år sedan sedan började slumpa bort biljetter på avgångar som ligger tre månader framåt. Marknaden såg sin chans, och det uppstod en handel med SJ-biljetter på bl.a. blocket, där företagsamma typer köper billiga (95 SEK) biljetter och säljer dyrare till slutkunden.

Den fria marknaden har både lett till fler återförsäljare och biljettpriser som bättre reflekterar utbud och efterfrågan. Med en fri prissättning blir priset automatiskt "rätt" för en given avgång (förutsatt att tillräckligt många biljetter släpps tidigt och billigt). Helt plötsligt kan jag åka Uppsala-Göteborg för 200 SEK istället för det tidigare 900-kronorspriset. Både jag och killen på blocket blir nöjd.

På några linjer blir givetvis priset högre än med de tidigare planmässigt satta priserna. På många blir priset lägre. Sett över hela marknaden reflekterar den fria prissättningen exakt den betalningsvilja kunderna har på de olika linjerna. Blir priset högre än tidigare? Tough luck, boven är inte den fria prissättningen utan att SJ har för få avgångar och/eller att Banverket har för få spår på hett eftertraktade linjer.

Nu vill SJ som bekant stoppa den fria prissättningen och införa legitimeringstvång då det rör sig om "svartabörshandel" enligt dem själva. Ett lustigt uttalande när de själva stoltserar med på sin webb (hur länge till?) att "SJ:s priser styrs av utbud och efterfrågan". Oaktat att det är en lögn av SJ att kalla det system de själva har satt upp för "svartabörshandel" - det är ju inte olagligt - var väl själva poängen med den fria prissättningen att kostnaden för tågresande skulle sättas där utbud möter efterfrågan?

När monopolet nu avskaffar marknaden genom att införa personliga biljetter "för resenärernas trygghet" kommer det få ett antal effekter:

Färre återförsäljare av biljetter när tobaksbutiker och blocket-entreprenörer inte längre kan sälja biljetter i andra hand.

Generellt högre priser på avgångar med låg efterfrågan, och konstlat lägre priser på avgångar med hög efterfrågan.

Garanterat högre priser för resenärer som reser "sista minuten".

Resultat? Antagligen kommer fler välja bort SJ för billigare och mer miljöfarliga transportmedel, och sannolikt kommer resandet med tåg som helhelt att minska. Starkt jobbat SJ.

Intressant? Andra bloggar om SJ

Planering

2009-09-03T16:30:00.004+02:00

Politiker behöver en femårsplan.. förlåt, plan för att "stötta" ungdomar som bränner bilar i Göteborg och Uppsala, menar SSU:s ordförande Jytte Guteland i dag. Personligen tror jag inte att papperstigrar och lösa slag i luften löser problemen - men det låter ju fint att ha en plan, då slipper man först identifiera orsakerna till deras våld och förstörelse. Eller för den delen prata om rätt och fel.

Välskrivet om bostadsproblematiken för studenter

2009-09-01T10:16:00.003+02:00

Jag är glad över att vara medlem i ett förbund som vågar ta i "jobbiga" frågor, trots att de inte alla gånger är politiskt korrekta. Magnus Andersson skriver i dag på Expressens debattsida om de regelverk kring studentbostäder - som visserligen har goda syften kring t.ex. handikapstillgänglighet - men som i praktiken gör det omöjligt för många studenter att hyra nya studentbostäder, p.g.a. höga hyror som kommer av höga byggpriser. Magnus borde veta, han är utöver förbundsordförande också byggnadsingenjör.

Varför är det så tyst om Chavez bland vänstern?

2009-08-28T09:49:00.002+02:00

Venezuelas socialistiska president Hugo Chavez var så sent som för ett år sedan vänsterns darling. Ett sista och bästa hopp om en "god" socialism i Sydamerika. Men på sistone har hyllningarna avstannat. Kan det ha att göra med att Chavez framstår som allt mer, i brist på bättre ord, galen?

- Chavez stänger ned oppositionella radiostationer, och inför vad som kan kallas för socialistiska blasfemilagar för de journalister som skriver artiklar som kan "destabilisera statens institutioner".

- Chavez vill en gång för alla göra slut på borgarsporten golf i Venezuela. Logiken är kristallklar: “I respect all sports, but there are sports and there are sports." Men självfallet..

- Twitter och Facebook, de två verktyg som den iranska oppositionen använde med stor framgång för att sprida information om regimens övergrepp är enligt Chavez vapen som sprider terror. Twittra i Iran, men sprid inte "terrorn" i Venezuela.

- Nu senast framkommer att Chavez i sitt senaste utslag av folklig omtanke vill förbjuda våldsamma datorspel. Att det inte finns någon koppling mellan datorspelande och våld är ett mindre bekymmer.

Dessa exempel kan tyckas vara anekdotiska. Men de är också värdemätare på hur Chavez ser på civilsamhället visavi staten, fria medier, och medborgarnas rätt till kommunikation. Det är också en indikator åt vilket håll Venezuela tyvärr utvecklas.

Mer via Expressens ledarblogg.

Walking the line

2009-08-20T16:55:00.006+02:00

Det är en fin gräns mellan att vara en raljerande vakthund och någon som helt enkelt ljuger. Alliansfritt Sverige hade härom dagen med anledning av den gamla moderata doldisen Lars Tobinsons memoarer en "nyhet" (?) om vad han tar upp i sin bok. De avslutar, ganska orelaterat med kommentaren:

För övrigt kan noteras att den moderata talmannen Per Westerberg sitter på 139 miljoner. På lördag talar arbetarpartiets ordförande i Vaxholm och till hösten blir det ännu en skattesänkning för den som har höga löner, stora förmögenheter eller en dyr villa.

Jobbskatteavdraget, det som enligt Alliansfritt Sverige enbart går till de som har höga löner, är utformat så det procentuellt sett går mest till de som har lägst inkomster. Men den som tjänar mest tjänar också - givetvis - mest på jobbskatteavdraget i absoluta tal.

Som nationalekonomin lär oss, "allting" har en avtagande marginalnytta, även pengar. Hur man än vänder och vrider på jobbskatteavdraget för att hitta klasspolitiken gagnas alltså de med låga inkomster mest av skattesänkningar, allt annat lika.

Även om man drar lans för att de som tjänar mest och får störst skattesänkningar räknat i kronor och ören är det fortfarande ingenting mer än lögn att påstå att skattesänkningarna uteslutande går till de som har "höga löner, stora förmögenheter eller en dyr villa".

Fail, Adam

2009-08-14T23:20:00.012+02:00

Nyvalda LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver om Georgien-kriget på Newsmill. Han verkar tyvärr inte ha satt sig in i konfliktens orsaker eller dess skuldbörda. Vad är det egentligen med vissa borgerliga opinionsbildare och Rysslandskomplexet? Bara för att landet går åt fel håll innebär det inte att de bär skulden alltid och i alla lägen.

Några grundläggande fakta om kriget:

Georgien, som spenderade ca 170 gånger mer (6% av BNP) på sin militär än Sydossetien 2008 startade ett anfallskrig gentemot en i praktiken försvarslös och demilitariserad granne. Helt i strid med det fredsavtal som tecknades 1990, när Sydossetien sökte självständighet efter att Georgien anföll regionen för första gången.

Georgien angrep 7 augusti 2008 ryska fredsbevarande styrkor stationerade i Tskhinvali - Sydossetiens huvudstad - som inte hade provocerat fram något angrepp. Georgien angrep därmed Ryssland.

I övrigt:

Ja, Ryssland går åt fel håll på de flesta sätt man kan tänka sig - detta betyder dock inte att kriget är Rysslands fel.

Ja, Ryssland har återupprättat Sovjettidens säkerhetsdoktrin av att dela in världen i tre intressesfärer, där Georgien som närbeläget land ligger i den innersta sfären. Detta skiljer sig inte nämnvärt från amerikansk doktrin: Sydamerika kallas för "americas back yard" av en anledning. Där har man finansierat otaliga smutsiga drogkrig under större delen av efterkrigstiden. Se Kina, Indien, mflr. för liknande doktriner.

Georgien, som har fått miljardstöd från NATO och glidit på en amerikansk räkmacka i internationella sammanhang klassificeras av Freedom House som "partly free". Landet är alltså lika fritt som Ryssland. En semi-diktatur angriper en större semi-diktatur, och en stor del av borgerligheten går upp i limning?

Ryssland har brutit med den fredsplan som tecknades den 14 augusti 2008 så till vida att de inte har dragit tillbaka sina trupper till utgångspunkterna. Detta eftersom man erkänner Sydossetien och Abkhazien som självständiga stater som man har bilaterala avtal med. Kan man klandra Sydossetien eller Abkhazien för att inte vilja bli anfallna av Georgien en tredje gång? Menar Adam att Ryssland gör fel - då måste han också argumentera för varför Georgien skulle ha någon rätt till dessa två regioner.

Tidigare skrivet om Georgienkriget här.

Intressant? Andra bloggar om rysslandsfobi, georgienkriget

2009-08-07T18:50:00.002+02:00

1950 - 2009

"Så in åt helvete i mitten!"

2009-08-07T13:53:00.002+02:00

Återupptäckte nyss en klassiker (tack Anders)

En kulturdebatt på sandlådenivå

2009-08-07T08:54:00.015+02:00

Ibland håller jag nästan med Bo Rothstein om att bloggosfären liknar en kloak. Åtminstone den lojt flytande mittfåra som har problem att uppbåda en enda originell tanke, och tycks sakna viljan att låta argumenten brytas mot varandra i en ärlig debatt. Det blir uppenbart i reaktionerna på Timbroiten Thomas Idergards artikel om att kommuner faktiskt kan spara pengar (flämt!).

Mycket av kritiken är raljant och misstänkliggörande (även om det finns flera undantag, t.ex. Erik Laakso). Edvin Alams satiriska kommentar "Idergard äter barn till frukost" beskriver målande nivån bland många kommentarer. En seriös opponent visar att kommuner i regel "bara" spenderar 5% på kultur och fritid. Till Idergards försvar får man ändå påpeka att kommunala skrytbyggen sällan hanteras inom kultur- och fritidsnämnders budgetar. Utgifterna bollas och fördelas på annat sätt.

Med begränsad ekonomi har man egentligen bara två val: Prioritera bort eller skaffa mer resurser. Den gängse vänsteråsikten att mycket ska få mer för att inget ska behöva prioriteras utarmar det kommunala självstyret, och skapar en norm att det är bara att komma till finansen om pengarna tryter. Idergard själv uttrycker problematiken elegant:

Alliansregeringen löper en stor politisk risk om den tävlar om att ösa extra statsbidrag över kommunsektorn, utan konkreta garantier för att kommunerna prioriterar rätt. I valdebatten riskerar regeringen då bara att framstå som det ”snåla” alternativet mot en alltid mer spendersam opposition. För de flesta låter ”22 miljarder mer” alltid mer än ”17 miljarder mer”, i synnerhet som kulturcentra och äventyrsbad fortsätter att frodas medan lärarna och hemtjänsttimmarna blir färre. Och i verklighetens skugga, vid sidan av valdebatten, riskerar vi medborgare att få uppleva sämre välfärdsservice – i relation till allt som politikerna lovat leverera – samtidigt som kommunerna faktiskt fått mer av våra pengar att röra sig med.

Ett upprörande exempel som ligger mig nära är när den socialdemokratiska majoriteten med god hjälp av bl.a. Folkpartiet lyckades få igenom byggandet av "Musikens hus" i Uppsala. En arkitektonisk förening mellan en Borg Cube och Forsmarks kärnkraftverk - för 570 miljoner. I Folkmun kallad "Lena Hartwigs mausoleum" efter det ansvariga kommunalrådet. När den kommunala ekonomin nu balanserar på avgrunden hade det varit kul att kunna lägga några av de slantarna på annat.

Men om vi lämnar ekonomin därhän blir den intressanta frågan varför vänsterns reaktion är så stark? Jag tror att det bygger på två föreställningar:

1) Kultur utgår och finansieras alltid från det offentliga.

Därför blir det ett jävla liv när den gråa och tunglästa pappersmassan vid namnet "kulturutredningen" kom. Motutredningar lanserades, och frågan diskuterades till leda på varenda kultursida i landet. I sak är det en korrekt beskrivning - kultur utgår från det offentliga - det är därför kulturarbetare darrar i skorna så snart någon försöker rucka på modellen. Frågan är om kulturen måste utgå från det offentliga. En kultur som lever hand ur mun från etablissemanget kan aldrig vara en verkligt ifrågasättande kraft, istället blir den snarare ett normerande verktyg för att disciplinera befolkningen.

Finns det en enda samhällskritisk kulturform som förutsätter statlig eller kommunal omsorg? Rent generellt är det talande att den största svenska kulturella exporten på trettio år - datorspel - helt uppstod och blomstrade utan någon offentlig omsorg. Eller om vi talar mer traditionell kultur, 70-talets punkvåg eller det svenska indieundret på 00-talet - se vilken hype svensk pop har på Pitchfork för illustrerande exempel.

2) Den svenska modellen ska gälla även kulturen.

I grunden bygger åsikten på samma föreställning som gäller välfärden i vårt land - alla ska få lika tillgång. Att operahus med mera i praktiken blir medelklassubventioner är priset man får betala. I det politiska skyttegravskriget har positionerna flyttats ända fram till kulturens breddgrad. En ekonomisk kris som börjar nagga detta i kanten uppfattas därför som början på ett generalangrepp på den allmänna välfärden som sådan.

Utgångspunkten tycks också bygga på en tanke att det offentligas roll är att bilda medborgarna. Allt mellan SVT till operahus försvaras med att det ger lika tillgång, och att "vanliga" människor ges möjlighet att förkovra sig i kulturen. Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Jag kan själv känna stor sympati för bildningstanken - mitt eget partis folkrörelsegärning har historiskt byggt mycket kring sprida kultur och bildning genom bygdeteatrar, bygdegårdar och studieförbund.

Jag är också övertygad om att människor som är historiskt kunniga, litterärt pålästa och har ett hum om samhällsekonomi också har ett rikare inre liv, är mindre benägna att köpa demagogisk retorik, och rent generellt har ett mer kritiskt och granskande förhållningssätt till samhället i stort. Men den kritiska och ifrågasättande kulturen är inte ett barn av valfri kulturnämnd. Snarare tvärtom, bildningsidealet och kulturspridandet startade någon helt annanstans. De är barn av folkrörelserna: Bondeförbundet, Centerpartiet, Socialdemokraterna, bygdegårdarna, Studieförbundet Vuxenskolan, ABF, och så vidare.

Att kommunerna bedriver kulturverksamhet är därmed inte A och O för kulturens överlevnad. I goda tider kan offentligt finansierad visserligen vara någon sorts guldkant. Men vi kan konstatera att den krassa verkligheten är att ett pengaregn över kommunpolitiker som finansierar mausoleer över sin egen förträfflighet, ur din och min ficka, på långt sikt snarast skadar de i lag ålagda kommunala uppgifterna. Därför måste det bli en fråga om prioriteringar här och nu.

Kulturen kan överleva utan kommunpamparna, men det är faktiskt svårare för vård, skolan, och omsorgen att göra det. Vad väljer du?

Intressant? Andra bloggar om kultur, timbro

Underkänt, Alliansfritt

2009-08-04T07:24:00.010+02:00

"Regeringens raljerande vakthund" Alliansfritt Sverige har släppt en rapport med syfte att vederlägga hur mycket högern skiter i arbetslösheten. Med i skrivande stund hela 60 nedladdningar (jag har tagit den tre gånger) lär nog "jobbävningen" vänta på sig, trots Johan Ulvenlövs et. al. försök att knuffa upp rapporten på bloggagendan.

Att diskutera arbetslöshet är en nödvändighet. Själv tycker jag visserligen ämnet är knastertorrt oavsett hur bra eller dålig statistiken är. Men det är ändå bra att några höger, mitten, som vänster för debatten eftersom arbetslöshet påverkar samhället stort och på lång sikt - effekterna av 90-talskrisen är t.ex. kännbara än i dag.

Så vad är anledningen till varför högerbloggare inte diskuterar arbetslöshet så mycket som Alliansfritt vill? Man kan börja med att konstatera att bl.a. Finanspolitiska rådet kommer fram till att regeringens politik höjer den långsiktiga sysselsättningen med 120 000 personer, och att a-kassesäkningarna beräknas minska arbetslösheten med 05-1.8 %. Skattesäkningarna beräknas också minska jämviktsarbetslösheten med minst 0.5 %.

Den vanliga vänsteråsikten, uttryckt i sin mest intellektuellt urlakade form hos Mona "regeringen måste göra någonting" Sahlin har inte direkt har stöd inom den ekonomiska professionen. Därmed finns det inte så mycket att klaga på ("omnämna") som vänsterbloggosfären vill göra gällande - att högern inte diskuterar arbetslöshet på vänstern villkor borde inte komma som en överraskning.

I rättvisans namn skall tillägga att samma finanspolitiska råd som tycker att regeringen "har hanterat finanskrisen väl" också tycker att regeringen kan göra mer under 2009/2010. Om den kritiken är befogad eller ej får vi lämna slutgiltigt omdöme till när höstbudgeten presenteras senare i år. En undersökning gjord senhösten 2009 - givet att regeringen inte tar till sig Finanspolitiska Rådets rekommendationer - skulle vara betydligt mer intressant.

Frågan om den strukturella arbetslösheten är en debatt som Centerpartiet för i olika forum och medier. Att "centerbloggar" inte för den i den utsträckning som Alliansfritt önskar kan, om jag tillåts gissa, ha att göra med att partiet är rörande enig i frågan om reformeringen av t.ex. LAS (se svenskans rapport från stämman i maj för case in point). Däremot kan man som högeralibi fundera över varför vänstern konsekvent vägrar ta i LAS-frågan, trots att forskningen visar på att lagen har förödande konsekvenser?

Några andra synpunkter:

- Alliansfritt använder sig av respektive partis "officiella" bloggrulla, vilket effektivt eliminerar ett antal av de mest aktiva partistbloggarna. I metodologiska termer riskerar urvalet att inte bli representativt. På rak arm kan jag se tjugotalet aktiva centerbloggar som inte är med i rapporten. Hur många hundratals (?) fler har de missats från övriga tre partier?

- Det är oklart om "arbetslöshet i Sverige" täcker själva begreppet arbetslöshet. Ingår även "utanförskap", "låg sysselsättning", "sysselsättningsgrad" och andra synonymer och blogginlägg med den sortens terminologi? Det går inte att utläsa med någon tydlighet i rapporten.

- För många är bloggen ett forum att berätta om sin egna politiska gärning - hur många alliansbloggare jobbar på något sätt med arbetsmarknadspolitik i sina politiska uppdrag? Det skulle vara intressant att ha med som variabel. Min kollega Gustav som exempel bloggar nästan uteslutande om sjukvård och miljö eftersom det är områden som ingår i hans förtroendeuppdrag.

- Hur mycket arbetslöshet berörs i absoluta tal är visserligen intressant. Men det verkligt intressanta skulle vara frekvensen relativt vänsterbloggarna. Om det får vi däremot inte veta något. Alliansfritt raljerar ju som bekant bara åt ett håll.

- Jag bryr mig om arbetslöshet, men det är samtidigt ett teknokratiskt ämne som jag helst inte bloggar om. Jag bloggar hellre om (för mig) mer intellektuellt stimulerande ämnen som säkerhetspolitik och politisk filosofi. Enligt Alliansfritt är jag och bloggare likt mig dock likgiltiga för arbetslöshet. Skön slutsats.

Nej, bättre kan ni förhoppningsvis, Björn och Anders.

Intressant? Andra bloggar om arbetslöshet

Budgetduva

2009-08-03T12:56:00.005+02:00

Jan Björklund är uppenbarligen ingen hök - åtminstone inte i budgetfrågor. Om Folktpartiet får sin vilja ska miljardregnet skölja över kommunerna eftersom den "kommunala ekonomin är ansträngd".

Det finns kommuner som har skött sig, sparat i kistorna, och ändå tvingas dra ned på verksamheterna. Men det går fortfarande att ifrågasätta Björklunds idé om ett "kontra-cykliskt" budgetssystem där kommunerna får mer pengar när ekonomin viker.

Ett sådant system skulle nämligen enbart premiera de kommuner (och deras politiker) som spenderar hejvilt i högkonjunktur för att sedan komma till finansen med mössan i handen och en tår i ögat. Som lök på laxen undergräver systemet det kommunala självstyret, som i slutändan alltid vilar på ekonomiska fundament - våra pengar, vår ekonomi.

Är du verkligt ansvarig för din ekonomi både i hög- och lågkonjuktur vet du att du t.ex. inte ska blåsa 65 miljoner på en ny konstall, för att sedan bekosta kalaset med neddragningar i de kommunala välfärdstjänsterna.

Är det verkligen den sortens kommunal politik Björklund är ute efter? I sådana fall torgför han något som är direkt skadligt för samhällsekonomin och det kommunala självstyret. Vet han däremot om det, då är det inte mer än enkel populism i valrörelsens upptakt. I vilket fall borde förslaget omgående hamna i det runda arkivet.

Liberalism är fortfarande frihetens bästa försvar

2009-07-29T08:42:00.022+02:00

Läsvärda Roland Poirier Martinsson skrev nyligen ett inlägg med titeln "konservatismen är frihetens bästa försvar" i Sydsvenskans sommarserie om liberalismens framtid. Han skriver:

Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar. Men de motiv som födde liberalismen och höll den vid liv har inte blivit mindre viktiga.

Modernismen, den positivistiska upplysningstradition som både liberalismen och socialismen är barn av, som tror på civilisationens framstegsmöjligheter, människans rationalitet, den vetenskapliga metodens möjlighet att åskådliggöra och förstå den objektiva världen är - i någon mening - död.

Socialismens död som livskraftigt samhällspolitiskt projekt får framförallt tillskrivas det planekonomiska systemets rasande ineffektivitet ställd mot marknadsekonomin. I en ekonomistisk mening spritter liberalismen av liv - världens planekonomier kan räknas på en hands fingrar. Marknadsliberalism regerar ohotad. I en filosofisk mening får man ge Martinsson rätt om liberalismen, så till vida att när Gud har förklarats död som laggivare har ingen liberal idétradition eller tänkare lyckats etablera ett vattentätt filosofiskt försvar för modernismens idé om t.ex. människors rättigheter.

Kant misslyckades. Rand är absurd. Och Paines naturrättsliga argument framstår med, om uttrycket ursäktas - moderna ögon - som dunkel mysticism. Detta torra akademiska konstaterande har påtagliga effekter på praktisk politik: All politik vilar på filosofiska grundvalar. När de svajar faller också liberalismens bålverk mot en "konservativ" idé om t.ex. situationsbundna eller kollektiva rättigheter. Resultatet blir en annat debatt om vad som egentligen är en individs rättigheter och skyldigheter visavi stat och kollektiv.

Med detta sagt målar ändå Martinsson upp en nidbild av liberalismen. Den moderna liberalismens portalfigur, Rawls, och hans verktyg för att deducera rättigheter - okunnighetens slöja - har slagit fast den moderna liberalismens inställning till rättighetsfilosofi. Rättigheter formuleras alltid inom en stat och i ett "samtal" mellan individer. Liberal filosofi efter 1970-talet är något helt annat än 1700-talsmässigt kantianskt kåserande.

Liberaler förnekar i regel inte att civilsamhället är ett bålverk mot en påträngande stat. När Martinsson däremot försöker måla upp ett hot "underifrån", sprunget ur upplösningen av homogena värdegemenskaper (nationalstatens död) och en ökad fragmentering av sociala, etniska, estetiska och kulturella grupper ligger åsikten att det är statens roll få in avvikarna i folkhemmet igen nära till hands. Vi har gått full cirkel. Men denna gång är statens tvångsmakt i regel inget problem för den konservative. Konservatismens instinktiva misstänksamhet mot det "nya" blir paradoxalt nog civilsamhällets värsta fiende. Vem skall bedöma om någons i sitt eget tycke mycket meningsfulla medlemskap i World of Warcraft är bättre eller sämre än den andres medlemskap i kyrkans samvaro?

Värnar man civilsamhället som ett bålverk mot frihetsinskränkande måste man också värna friheten i att välja sin egen värdegemenskap. I annat fall blir projektet självförgörande. Martinsson sätter därmed huvudet på spiken när han säger:

frihetens paradox består då i att det är genom att frivilligt uppgå i sammanhang som begränsar den personliga friheten som den personliga friheten garanteras.

Genom att ingå i och förplikta sig till sociala sammanhang och relationer skapas det mellanliggande och sammanhållande kit som utgör både civilsamhället och garanten mot en påträngande stat. Man förringar vare sig som konservativ eller liberal behovet av att förstå dynamiken mellan frihet och mellanliggande institutioner om man accepterar "paradoxen". Den konservative har däremot effektivt erkänt att konservatismens livsstilsmoralism borde flyttas från att vara ett politiskt projekt till att bli ett kulturellt sådant.

Martinssons övergripande tes om att liberalismens död framstår därför som överdriven. Den moderna liberala politiska filosofin som har övergett modernismens utopiska avarter är i högsta grad livskraftig. Den icke-modernistiska och anti-utopiska inställningen till stat och politik härbärges inom just liberalismen - illustrerat i t.ex. Shklars idé om "liberalism of fear".

Den politiska liberalismen blir därmed enligt Martinssons kärnfulla och i min mening sanna "frihetsparadox" den enda åskådning som kan vara vägledande i utformning av neutrala lagar som agerar bålverk mot statens "anfall från ovan", och därmed ger civilsamhället en verklig möjlighet att blomstra.

Intressant? Andra bloggar om liberalism, konservatism, filosofi, Roland Poirier Martinsson

Jämtinska tankevurpor

2009-07-28T12:31:00.003+02:00

Skulle gärna ta mig tid och såga Jämtins sedvanliga socialdemokratiska oförmåga att förstå att möjlighet att göra vinst främjar kvalité - även i offentlig sektor - men skickarna har redan gjort jobbet.

Säkerhetspolitik 101 - eller varför NATO var orsaken till Georgien-kriget

2009-07-20T23:11:00.004+02:00

~~Snart~~ nu är det ett år sedan, den 7 augusti för att vara mer exakt, när sveriges samlade borgerlighet utbröt i ett kollektivt skrik över Rysslands "folkrättsvidriga angrepp" på Georgien. En lätt populistisk och konstig debatt kom att dominerade hösten. Jag sa redan då att situationen inte var fullt så enkel som många försökte få den till.

Ryssland är visserligen det största säkerhetspolitiska problemet för Sverige, inte minst i takt med att resursrika Arktis håller på att bli hot property i spåren av klimatförändringarna. Men det betyder inte att allt alltid är Rysslands fel. Då, för ett år sedan, var media tät med desinformation från båda sidor. Såhär ett drygt år efter är det förhållandevis lätt att reda ut vem som bar skulden för vad.

Vilket är exakt vad har jag gjort - spårat orsaken till konflikten och samtidigt gett realismen som förklaringsmodell en känga - i våras på den säkerhetspolitiska fördjupningskursen Security Policy Analysis: Eurasia vid Uppsala universitet. Jag är som bekant knäpp nog att jobba heltid och samtidigt läsa 75% på helårsbasis.

Så regnar semestern bort (nej, jag är inte heller bitter) och du känner för att läsa ett lite längre alster och samtidigt få lite grundläggande säkerhetspolitik till livs är du välkommen att ta en titt på mitt papper - med betyget A för övrigt - om krigets orsaker nedan.

Offensive Realism and the power of predictability in the South Ossetian War

Uppdatering: Nu på årsdagen börjar analyser trilla in. DN ledare, SvD Brännpunkt

Den tiden på året

2009-06-27T23:18:00.003+02:00

Den politiska terminen sjunger på sista versen när årets politiska högtid - Almedalsveckan - drar igång i morgon. Efter vad som antagligen kommer bli en vecka av osunda mängder bänknötande, barknuffande, rosédrickande och minglande försvinner jag på semester under juli när politik-Sverige tar sommaruppehåll. Inte för att bloggande (här) är ett jobb, men ännu mer tragiskt låg uppdateringstakt utlovas.

Som en personlig reflektion som antagligen inte är av intresse för fler än närmast berörda känns det skönt att kunna lägga politiken åt sidan för några veckor. Som en illustration över hur mitt liv har sett ut 2009 är det i dagarna ett halvår sedan jag hade tid att träffa min egen mor. Efter att ha jobbat (mer) än heltid kombinerat med pendling och mellan halv- till heltidsstudier under hela våren känner jag ett visst behov av att varva ned några veckor.

De mer glammiga semesterplanerna skjuter jag därför till en annan gång - jag tänker istället försöka göra så lite som möjligt. Många reser under semestern (vi måste gööra något) - med tanke på att jag har rest land och rike runt i jobbet och i egenskap av förtroendevald, och kuskat runt en större del av Europa och en respektabel bit av USA tidigare semestrar är det en omväxling att faktiskt inte åka någonstans alls.

Ja, utöver en och annan trip till Stockholm för klubbhoppande kommer jag spendera tid på Snärkes brygga och V-Dalas tak. Men det blir givetvis någon vecka vid Bohusläns klippor också - världens vackraste plats på sommaren om ni frågar mig (sorry Stockholm).

På återseende.

Uppsalas baksida

2009-06-25T09:00:00.012+02:00

Uppsala står i blom och vårterminen är slut. Vid den här tiden på året, och när mer än en vän och bekant börjar närma sig slutet på studierna har jag funderat lite kring om inte Uppsalas säregna studentliv centrerat kring nationer är både den bildliga fram- och baksidan av staden.

Jag tror att många som söker sig till den eviga ungdomens stad gör det för det mytomspunna studentlivet - någonting jag kan förstå efter att ha hängt på otaliga klubbar, föreningar och korridorsfester i snart fem års tid. För en del blir det för mycket av det roliga - överliggare som antingen gör nations-, kår- eller universitetspoängskarriär. De flesta av oss tar ändå den rätta mängden poäng i (någotsånär) tid och plockar ut examen - för att sedan flyttar från staden.

Umgänget innanför och utanför nationshuset centreras kring studierna, man pratar plugg, umgås med studievänner, och träffar vanligtvis sina respektive inom ramarna för universitetsvärlden. Den som inte pluggar blir något av en udda fågel i sådana umgängen - särskilt på nationsklubbarna då man måste studera för att få det hett eftertraktade kårlegget som ger inträde.

På samma sätt som studentlivet är magneten som drar till sig idealister med bildningsideal och en romantiserad bild av staden på slätten, verkar det vara precis detsamma som skjuter ifrån dem som fått nöjet att springa ut från universitetshuset och slänga studentmössan i luften. De flesta av oss blir inte mer än gäster i stan. Det ligger nästan i smeknamnet "den eviga ungdomens stad" att vi som kommer till åren i studiesammanhang hoppar på tåget för en sista resa mot nästa stad - vanligtvis Stockholm.

Att stå med en fot i arbetslivet och en i studentlivet går visserligen, även om kåren blir allt snabbare med att rycka legget från de som inte tar sina "dinosauriernas tidsålder 7.5 HP". Att läsa den ena mer kufiga sommarkursen efter den andra kan kännas som ett lite för högt pris att betala för att få möjlighet att dricka 20-kronors fulöl och hänga med studenter som bara blir yngre och mer kulturellt aparta för varje år, sett från perspektivet av oss eighties babies. 90-talisterna är nu universitetsstudenter. Helt sjukt.

Dessutom är nöjesutbudet utanför nationernas väggar som består av några "irländska" kedjepubar och Birger Jarl där anabola harrys dansar till icke-ironisk trance en popkulturell öken, med det enda möjliga vattenhålet Orange för hipsters som har förlorat klippkortet till Kalmar och V-Dala. Men är det så enkelt att studielivets exkluderande natur - konkret exemplifierat i "inga studier inget inträde" - driver bort de som tagit examen?

Att gå på Debaser, F12 och hänga på Marie Laveau med samma sorts hipstercrowd som man brukade göra på nationen blir visserligen genast mer intressant om man ändå är körd i utelivet i Uppsala. Men i grund och botten är nog orsaken till den strida ström av ex-studenter som lämnar staden för gott att man blir klar med "den" delen av livet. Studietiden, särskilt här, är trots allt en kulturellt säregen period som kan nå sitt bäst-före-datum någonstans kring 25-årsstrecket.

Kontenta: Vuxenlivet börjar vid examen - tur nog har jag ett år kvar.

Intressant? Andra bloggar om Uppsala, studentliv

Snömos

2009-06-23T09:01:00.004+02:00

De tre oppositionspartierna skriver i dag på brännpunkt om EU-ordförandeskapet och, eh, vad de vill göra:

Vi deklarerar också klart och tydligt att en rödgrön regering kommer att föra en aktivare EU-politik för att skapa fler jobb. EU är en central politisk plattform som Sverige ska vara aktiv i. Redan för ett år sedan föreslog vi att EU måste dra upp riktlinjerna för en ny offensiv Lissabonstrategi, där jobb och utbildning binds ihop med arbetet för hållbar utveckling.

Ursäkta frågan - men kan någon vänlig själ förklara exakt vad de menar? Adjektiven staplas på varandra, men jag ser inget innehåll. Är inte Sverige aktiva i EU? Vi har ju snart dessutom ordförandeskapet. Hur ska man "binda ihop" jobb och utbildning med hållbar utveckling - från Bryssel? Och vad har EU egentligen att göra med jobb? Ja, utöver Laval-domen då, där vänsterpartierna vill hindra letter och andra jobbiga utbölingar från att använda sina komparativa fördelar i Sverige, antagligen det enda som faktiskt skulle kunna klassas som en "EU-politik" för fler jobb.

Sverige förtjänar verkligen en mer intellektuellt hederlig politisk diskussion än den som vänsterpartierna ger uttryck för på dagens Brännpunkt.

Vi gör om det tills de röstar rätt

2009-06-22T18:57:00.004+02:00

Formellt sett föll Lissabon-fördraget när Irland röstade ned det, då det måste ratificeras av alla medlemsländer. Säg vad man vill om Lissabon - det finns både för och nackdelar - men jag tror alla kan enas om att etablissemanget visar på ett häpnadsväckande förakt för demokratin när de nu tvingar Irland att rösta om exakt samma fördrag. Den demokratisyn som Wallström et consortes representerar kan i princip sammanfattas som "röstar de inte rätt gör vi om det till de röstar rätt". Och komissionen undrar varför så få röstar i EP-valet.. vilket mysterium.

På fejjan

2009-06-22T11:15:00.001+02:00

Via Aftonbladet

Eftervalsanalys redux

2009-06-10T22:20:00.010+02:00

Mycket kan sägas om valresultatet, låt mig börja med att parafrasera Jonas Morian som citerar Carl Bildt: Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande, och ett misslyckande är det.

Orsaken till detta kan sökas på flera håll. Vi hade ett platt, luddigt, och svårkommunicerat valbudskap (Europas förenta krafter.. vad?) som var oförankrat i partileden. Vi övergav vår slogan "smalare men vassare" som var inarbetad, intuitivt förståelig och förankrad. Marknadsföring 101: Byt inte budskap hela tiden, och byt inte ett vinnande budskap. Kontinuitet är A och O för att få kunder, eller i detta fall väljare, att känna ingen dig och din produkt. Lägg till detta att toppkandidaterna hade skralt med resurser att driva kampanjer har vi två delförklaringar.

Det mest talande för varför valet gick åt skogen är dock vilka partier som ökade på en politik som i all väsentlighet är centerpartistisk, alltså, vilka som i någon mening valde bort oss för konkurrerande partier. Karl noterar samma sak, likaså Magnus. Det är ingen direkt vetenskap, men att PP kniper ett mandat, och MP får hela två ger en fingervisning om vilka frågor som väljarna prioriterade där de kunde välja oss:

Integritet och frihetsfrågor.

Kommentarer är överflödiga. Efter en rumphuggen debatt på stämman härom månaden är nu mera vår linje, åtminstone i integritetsfrågor, att vi stakar ut vår politiska riktning utifrån kompromisser som görs i regeringskansliet. De som talade om risken för regeringskris om inte partiet ställde sig bakom FRA-kompromissen (och därmed tog avstånd från tidigare öppenhetsmanifest) har anledning att fundera på vilken effekt stämmans beslut har haft på PP-"skrällen". Bara 2% PP-väljare tänker rösta på C i riksdagsvalet. Karl frågar retoriskt varför M och S går så bra hos piraterna när de ratar oss. Det enkla svaret tror jag är att spelar man högt och sviker blir straffet så mycket hårdare.

Miljöfrågorna.

Att MP går så bra kräver lite mer tankekraft. Från ett C-perspektiv framstår MP:s överbudspolitik som oseriös, ofinansierad och populistisk. Varför fattar inte väljare det? Case in point: Partiets lokala förmåga i Uppsala, Kristin, deklarerar att Miljöpartiet vill spendera 500 miljarder euro (hick!) på att skapa 5 miljoner nya jobb. Det är 500 miljarder i utgifter, inte intäkter. Keyenesianism är alltjämt död även om Miljöpartiet försöker slänga på lite grön färg.

Tillåt mig dra fram den ny-gamla demokratidrapan "Myth of the Rational Voter". Författaren Bryan Caplan visar, i korthet, att väljare är rationellt irrationella. Eftersom en röst i praktiken har ett värde på 0 (det är extremt osannolikt att en röst avgör ett val) är marginalkostnaden för att "slänga bort" sin röst på något som låter mysigt men som ur alla andra aspekter är spritt språngande tokigt också 0.

Lägg till detta beklämmande faktum att gemene man är okunnig om samhällsekonomiska fundamenta, innebär det att väljare i praktiken inte vet eller reflekterar över när en politik innebär en faktiskt kostnad för de själva (undra vad bensinen skulle behöva kosta för att minska utsläppen med 100% på ett tiotal år..). Människor är rationella på marknaden där man förlorar pengar genom att t.ex. inte låta svarta handla i sin butik, men de är konsekvent (rationellt) irrationella på den politiska marknaden eftersom blott en minoritet förstår vad den egna kostnaden skulle bli för en dåligt politik. Men även om man förstår det, ja, varför inte rösta på det "roliga" alternativet? Jag avgör ju ändå inte vem som vinner, därför kommunicerar jag hellre allmänna opinionsyttringar som är behagliga för min självbild, identitet, eller vad som är socialt sanktionerat.

Att det är lite mer kosher att kunna säga att man röstade för 100% utsläppsminskningar än för 30% är därför ett problem för Centerpartiet. Att det senare alternativet faktiskt är verklighetsförankrat spelar ingen större roll i sammanhanget. Så vad är konsekvenserna för oss som parti? Det uppenbara svaret är att anamma samma överbudspolitik som Miljöpartiet ägnar sig åt.

Personligen vägrar jag ändå propagera för något sådant. Politik måste vara bättre än simpel populism och naiv radikalism. Vår miljöpolitik är - kan vara - långt mer attraktiv än Miljöpartiets eftersom vi kan uppvisa resultat och förklara i detalj hur vi vill nå våra mål. Sensmoralen är kort sagt att visa vad kostnaden skulle bli för den enskilde om Miljöpartiet fick diktera politiken.

On a related note, högintressanta Att dricka liberalt-bloggen gör en strukturell analys över varför Piratpartiet "skräller" mest. Inget nytt under solen, egentligen, men det tål att upprepas: De etablerade partierna utnyttjar inte Internet som interaktivt medium när gammalmedia läses och ses av allt färre. Piratpartiet har i princip helt rundat traditionell media i att få ut sitt budskap (och utveckla det, vilket är en minst lika viktig poäng).

Internet är inte den nya radion eller tidningen. Det är det nya vardagsrummet eller torget. Envägskommunikation kommer inom en snar framtid vara stukad som modell för att nå väljare i den miljön. Vem vill prata med någon som för en monolog? De entreprenörer som utnyttjar de nya möjligheterna erbjuder en mer lockande "produkt" både för interaktiv kommunikation och utveckling av politik (varför finns ens partimöten fysiskt längre?). Omvandlingen i väljarkåren, äldre faller av och ersätts i allt högre grad av yngre (rekordmånga röstberättigade 2010) som är uppvuxna med och förstår internets frihetliga, interaktiva, spontana och anarkistiska natur innebär att de etablerade partierna - inklusive mitt - riskerar att förlora den på sikt dominerande kontaktytan gentemot väljare. Och vilket parti väntar på dem på nätet? Skepp o hoj, kamrater..

Eftervalsanalysen fortsätter vid senare tillfälle.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, EP-valet, eftervalsanalys

Dagens citat

2009-06-08T15:41:00.004+02:00

Vi accepterar inte att avlyssnas av staten. Människor börjar förstå att staten inte alltid är god.

- Rick Falkvinge

Och däri ligger kärnan både i Piratpartiets valframgång, som i den liberala kritiken mot ett EU som bland annat vill registrera bloggare och ge särskilda privilegier till kapitalstarka särintressen. Om staten inte alltid är god, varför skulle EU vara bättre?

Det finns anledning att återkomma till en djupare eftervalsanalys vid senare tillfälle. Men spontant känns det lite bittert att vi, Centerpartiet, som red på en våg av kritik mot centralism, politikervälde och ovanifrånlösningar på 70-talet inte har lyckats kanalisera samma opinionsströmningar som på 2000-talet tar sig ett uttryck i skepsis mot allehanda mer eller mindre korkade lagförslag som härstammar från Bryssel.

(Via Johan Norberg)

Jorden anropar 68:an

2009-06-08T10:45:00.004+02:00

Socialdemokraterna står still. Moderaterna går fram. Socialistgruppen i parlamentet förlorar makt, och EPP-ED-gruppen som (M) sitter i ökar. Modsen misslyckades visserligen i att bli största partiet i valet, men relativt sett gjorde (S) det sämsta valet.

Anledning till oro i de röda leden? Läge för självkritik och granskning?

Nej då, ty i går "underkände svenska folket Moderaternas politik" om man får tro Bagdad Bob.. f'låt, Ibrahim Bayalan.

Rösta för pizza-Sverige

2009-06-04T22:11:00.004+02:00

Socialdemokraten Evin Cetin går till val på slogan "en röst för ditt pizza-Sverige". Hon förklarar innebörden på Newsmill:

Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen.

Är det bara jag som, tja, tycker det är en lite lustig ingångsvinkel, mot bakgrund av att den socialdemokratiska högskattestaten har skapat en så kallad pizza-konjunktur? Pizza har man råd med på löningshelg, resten av månaden är 60 spänn en för stor utgift. Klassamhällets hårda verklighet - fråga din lokala pizzabagare när han har mest business.

Tur då att låginkomsttagare får några extra slantar tack vare sänkt skatt så de kanske har råd med pizza även några veckor in på månaden. Fast något säger mig att den reformen inte riktigt faller Evin på läppen..

Meta-liberalism, eller varför jag kommer kryssa Håkan Larsson (c)

2009-06-03T21:39:00.009+02:00

Det man inte väger upp i antal inlägg får man väga upp i ord. Eller? Jag kör en Anders Borg helt enkelt, för någon bättre takt lär det inte bli framöver heller. Jag har gått och lurat på vem som skall få mitt kryss i ett par veckor nu. Svaret kan ni se ovan. Låt mig förklara mitt resonemang.

En föråldrad interndebatt
För en utomstående betraktare kan Centerpartiets omsvängning från ett EU-skeptiskt parti till partiet som går till val på devisen "Europas förenta krafter" te sig som underlig. Omsvängningen kan förklaras med lika delar ambitionen att bli ett "verkligt" borgerligt alternativ, som en strategisk inriktning på att fånga liberala väljare. Gott så.

Det finns dock skönhetsfläckar i Centerpartiets EU-inriktning: vi pratar "smalare men vassare" - jättebra - men det är framförallt det vassa som syns (när det är smalt nämns mest banala och anekdotiska exempel som de klassiska gurkorna och bananerna - något som EU inte ens berör längre). Det smala är tunt på innehåll. EMU är visserligen inte strikt taget en EP-valsfråga, men om Folktpartiet kan prata om varför de vill ha den borde vi prata om varför vi inte vill det. Ett konkret och verkligt exempel på "smalare" som hitintills inte har lyfts alls. De som pratar både lite smalt och vasst, eller mer smalt än vasst blir ofta utnämnda av andra till så kallade "EU-kritiker". Inte helt oberättigat kanske någon tycker, eftersom de tyngsta profilerna med inriktningen smal tillhör det gamla gardet som i huvudsak var emot ett medlemskapet för 15 år sedan.

Men är det inte dags att gå vidare? Dikotomin "EU-vän" eller "EU-kritiker" är intellektuellt urlakad år 2009. Själv var jag 11 år när Sverige röstade om ett medlemskap. För mig är EU ett faktum, och jag vill inte går ur. Jag skulle beskriva mig som en stor EU-vän. En debatt där man antingen är en "vän" och därmed ger EU ett frikort till allehanda galenskaper, eller är en "EU-kritiker" (med alla sina 90-talsdoftande konotationer) är farlig för en levande interndebatt. För över samma stereotyper på vilket annat politikområde som helst, "är du en Sverige-vän, eller är du en Sverige-kritiker som tycker att staten kan göra saker annorlunda, mindre eller bättre?".

En politik som riskerar att stöta bort "pratare"
Det intressanta med den allmänna "positiva" inriktningen är att den må visserligen attrahera allmänborgerliga, men den politik vi förde under 90-talet, när Centerpartiet inte hade tagit några betydande steg i liberal riktning i den nationella politiken, är i en EU-kontext mer i linje med en klassisk liberal idétradition: Skepsis mot maktförskjutningar, och en politik för att begränsa den (överstatliga) makten. Som Segerfeldt påpekar i sin artikel, vår nu till åren kommen valslogan "smalare men vassare", formulerad för att blidka både kritiker och EU-vänner, är faktiskt den mest borgerliga bland alla partiers. Men vad läggs i begreppet smalare?

Tongivande liberaler som ligger i den idépolitiska debattens framkant, så kallade "pratare" som röstade C i riksdagsvalet och opinonsbildade för oss på grund av vår ompositionering i den nationella politiken väljer att inte göra det i EP-valet. Jag vet inte hur många besvikna C-väljare jag har stött på som röstade på oss 2006 som 2009 tänker lägga en piratsedel i urnan på söndag. Ingerö, Segerfeldt, och Svensson, för att nämna tre tongivande svenska liberala debattörer tänker alla rösta Moderat. För mig ringer en varningsklocka. Inte för att övervärdera vikten av de tre förnämliga herrarnas enskilda valsedlar, men deras val illustrerar något väsentligt: vi lockar inte "pratare" 2009. Det är något som inte stämmer.

Upp-och-ned-vända Sverige
I Sverige går Folkpartiet till val på den klämkäcka slogan "vi skickar inga knällspikar till Bryssel". En röst på Folkpartiet, då blir det åka av! Oklart håll, men i en garanterat "gnällfri" riktning. Att svenska liberaler som historiskt har ägnat sig åt försöka hålla staten i ett kort koppel släpper hämningarna när EU kommer upp på dagordningen har inga ideologiska förklaringar, snarare är de ett resultat av vår speciella politiska miljö, som Fredrik Segerfeldt noterar när han uppmanar svenska liberaler att släppa flåshurtigheten. Den upp-och-ned-vända svenska debatten där liberaler tenderar att vara de mest ivriga påhejarna av "integration" illustreras inte minst av att knallborgerliga, avgjort icke-svenska Libertas och UK independence party båda går till val på en agenda som i mångt och mycket är motsatsen till Allianspartiernas plattformar.

Två exempel som illustrerar att den svenska debatten är diametralt motsatt den Europeiska. Liberaler i andra länder vill i regel ge EU mindre makt, medan socialisterna i regel vill ge EU mer makt för att vara en "motvikt" mot kapitalet. Att Vänsterpartiet har den mest EU-kritiska plattformen i Sverige borde ge svenska liberaler huvudbry. Låt mig förklara:

Liberaler ansluter sig i regel omedvetet till vad Shklar kallar för "liberalism of fear" - varje makt korrumperas på ett eller annat sätt, det viktiga är därför att begränsa statsmaktens möjligheter att missbruka sina resurser eller svälla på medborgarnas bekostnad. Därför älskar vi konstitutionsdomstolar och maktdelning. Men det tragiska faktum att staten alltid vill göra mer (ännu en anledning att inte vara utopist, framtiden ser inte alls så ljus ut), gäller även demokratiska stater. GU-statsvetaren Johan Karlsson som berörde ämnet anti-utopisk liberalism när FRA var som hetast och även refererar till ovan nämnda Shaklar citerar (och översätter, för er som inte kan tyska) Sofsky, som sammanfattar det hela kärnfullt:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”

I en EU-kontext blir därför inte den liberala frågan, "vad kan EU göra med sin makt?", utan "hur begränsar vi EU:s makt?". En stat är en stat, även om den är övernationell. Och alla stater är institutionellt riggade för att svälla. Givet frågeställningen ovan framstår politiker som inte är liberalt sinnade i en nationell kontext, både borgerliga som socialistiska vara mer i fas med vårt idéearv än flera av kandidaterna som är uttalat liberala. Vi kan kalla dem för meta-liberaler, kanske?

Bondförunftet
Jag gillar devisen håll dina vänner nära, men dina politiker närmre. Makt korrumperar, och behöver därför kontrolleras genom demokratiskt ansvarsutkrävande. Ju längre bort, såväl fysiskt som institutionellt en makt befinner sig, ju svårare blir det att följa politiska processer som leder fram till beslut, ha inblick, och utkräva ansvar. Det känns helt enkelt mer bekvämt att veta att våra folkvalda sitter på Helgeandsholmen, än i Bryssels labyrintliknande korridorer.

Det teoretiska argumentet
Min utgångspunkt i all politik är subsidiaritetsprincipen: lägsta effektiva beslutsnivå. Den mesta makten bör ligga hos den enskilda, därefter det offentligas lägsta effektiva nivå. Av detta resonemang följer att EU rent krasst bör göra så lite som möjligt. Mellan EU och mig ligger kommun, landsting och stat. Men det finns saker där EU är den mest effektiva nivån, gränsöverskridande frågor där bilaterala avtal inte räcker: att upprätthålla frihandel - även om projektet mer liknar en tullunion nu för tiden - och för att tackla globala miljöproblem, och viss brottslighet. Men därefter tar det stopp.

Någon vill kanske lägga till utrikes- och säkerhetspolitik på listan. Med Lissabonfördraget, som kommissionär Wallström i skrivande stund ihärdigt försöker lobba igenom i Irland med hjälp av offentliga medel, skulle EU få en starkare enhetlig röst. Men det kommer att ske på bekostnad av att man tummar på enhällighetsprincipen. Kort sagt, Sveriges röst skulle bli än mindre när kompromisserna blir fler. Vad gäller säkerhetspolitiken har jag ännu inte mött ett hållbart argument för varför Italiens eller Storbritanniens säkerhetsproblem är Sveriges, eller på vilket sätt vi skulle gagnas av att dras in i nykoloniala resurskrig i Mellanöstern och Eurasien under gemensam EU-flagg. Att hålla makten nära är viktigt - än mer så när det gäller kontrollen över våldsmonopolet.

Så vart leder allt detta till? Man kan alltid kryssa sin absoluta favoritkandidat, även om denne inte ligger på valbar plats. För mig är valet en avvägning mellan hur mycket jag kan kompromissa med mina egna åsikter, och samtidigt stödja en kandidat som i huvudsak delar min syn på hur mycket makt EU borde ha, och har en chans att komma in i parlamentet.

Jag kommer lägga min röst på en kandidat som jag paradoxalt nog inte delar många åsikter med i inrikespolitiken - och för all del, inte allt i en EU-kontext heller. Jag vill helt avskaffa jordbruksstödet och jag gillar GMO. Men vi förenas i all väsentlighet i en gemensam syn kring vad EU bör syssla med: Så lite som möjligt utanför de områden där EU verkligen är lägsta effektiva beslutsnivå. Därför kommer jag rösta på Håkan Larsson den 7 juni, som står på femte plats. Det tycker jag fler liberaler borde göra.

Intressant? Andra bloggar om Håkan Larsson, Centerpartiet, liberalism, EP-valet

De små stegens tyranni

2009-06-01T09:53:00.002+02:00

Nätverket för tobaksprevention skriver i dag på Brännpunkt om att tobaksförbundet på krogen borde utökas även till uteserveringar:

Allt fler ordnar uteserveringar som är inbyggda, men där rökning är tillåten. Det innebär att personal och gäster som vill sitta i den trevliga miljön utsätts för rökningen. Det behövs ett regelverk som garanterar att uteserveringar blir rökfria miljöer. Det är också dags att se till att rökrutan utanför serveringen inte hamnar i direkt anslutning till entrén. Gäster ska ha rätt till rökfri miljö på serveringen även när de kliver in och när de lämnar den.

Så nu är alltså en rökfri miljö en rättighet? Lustigt, jag som trodde att det var både valfritt att välja att jobba på en restaurang, som att besöka den.

Reklampaus

2009-05-25T08:30:00.004+02:00

Jo, jag är väl minst sagt partisk, men Centerpartiets reklam inför EP-valet är mer än ett snäpp bättre än både KD:s och FP:s dito enligt mig. Läs Viggo Cavlings underhållande men inte omotiverade sågning av Allianskollegornas valfilmer.

Mer om EP-valet framöver, på temat varför liberaler bör vara kritiska till att lämna över mer makt åt Bryssel, eller, vart min röst kommer att hamna i EP-valet.

Svensk demokrati

2009-05-21T22:44:00.003+02:00

Ann-Marie Pålsson, moderat riksdagsledamot som nyligen gick ut med att hon inte kommer ställa upp till omval, har en mycket intressant förklaring hon utvecklar på Newsmill. Min övertygelse om riksdagens ställning behöver bli starkare gentemot regeringen blir inte direkt mindre efter ha läst hennes lätt surrealistiska beskriving av hur svag ställning den beslutande makten har visavi partiledningarna och den verkställande makten - regeringen.

Euu-ron

2009-05-18T20:17:00.003+02:00

Folkpartiets EU-valsreklam med snustorra Marit. Budskapet kan väl sammanfattas ungefär som "röstar folket fel gör vi om det tills de röstar rätt".

Copy paste-Börje

2009-05-07T10:02:00.005+02:00

"Röde Börje" skriver på DN Debatt i dag om Centerpartiet. Är det inte nästan exakt samma artikel som han återkommande får publicerad på debattsidan i samband med större partievenemang? Tesen att allt har gått åt skogen får man ta med en näve salt: Under Börjes tid tappade vi 16 procentenheter, under Maud har vi ökat 3.

Vad gäller alla myter som flyter runt om Centerpartiets forna "storhetstid" när vi var ett "mittenparti" rekomenderar jag före detta partistrategen Henrik Sjöholms faktaspäckade uppgörelse med myten om Centerpartiets forna vänsterlutning. Borde vara obligatorisk läsning för både sossar med krokodiltårar i ögonen och forna arbetsmarknadsministrar.

Uppdatering: Läs även Dick Erixons kommentar som förtjänstfullt går igenom Börjes egna, eh, demokratiska gärning i partiet under tiden för det ekonomiska samarbetet med Socialdemokraterna. Hörde vi ett klirr i glashuset?

Planekonomi fungerar inte heller i välfärdssektorn

2009-05-07T08:54:00.002+02:00

Min kollega Gustav Andersson skriver tillsammans med Helen Törnqvist på Newsmill i dag med anledning av Centerpartiets stämma, där vi kommer att anta ett nytt välfärdspolitiskt program:

Få klagar när Alfa Laval nyligen rapporterade en kvartalsvinst på 1 miljard. Och med undantag av Lars Ohly är det få politiker - även i vänsterblocket - som kräver att byggföretag som Skanska ska förstatligas därför att de skor sig på att bygga järnvägar, vägar och sjukhus till skattebetalarna. Men när välfärdsföretag som Maria Beroendecentrum, som utvecklat livsviktig vård för narkomaner, gick 80 miljoner plus på totalt sex år är det carte blanche att påstå att de tjänar "för mycket".

En sammanställning av över hundra forskningsrapporter visar att konkurrens mellan utförare i vård, skola och omsorg i regel leder till sänkta kostnader, snabbare omhändertagande och mer nöjda patienter och kunder. Vågar inte landsting och kommuner att använda kraften som finns i entreprenörskapet finns risken att vi får både en sämre och dyrare välfärd. Allt fler kommer då att välja att finansiera sina behov av bl.a. sjukvård ur egen ficka. Då är vi på väg mot ett samhälle där plånboken styr vilken samhällsservice man har tillgång till.

Hela artikel.

Reflections on the revolution in Östersund

2009-05-04T17:53:00.008+02:00

Nyss hemkommen från CUF-stämman i Östersund efter många bra beslut. Vi är efter stämman för GMO (kan vara lösningen på matbristen i världen), för helt frivillig föräldraförsäkring (hit men inte längre, staten), för kronan, för en nedläggning av Folkhälsoinstitutet (gesundheit är så 30-tal). Och, sist men inte minst, för en avkriminalisering av prostitution.

För mig som har kämpat för frågan i tre år tillsammans med Hanna (som du kan se säga kåt i Rapport här) och ett par till känns det som en stor principiell, men också substantiell seger. Det har har efter beslutet blivit lite liv i bloggosfären - det är ju inte helt kosher att vara för.

Marie Wickberg, också CUF:are, och f.d. vice ordförande skriver följande om beslutet:

I en värld av fria individer, där ingen människa står i beroendeställning till någon annan, där alla människor kan göra rationella och fria val, tänker inte jag vara en moralkärring och bestämma att man inte får sälja sex. Men världen ser annorlunda ut. För det första så lever vi i en ojämställd värld. För det andra finns människor som är beroende av droger, människor som har utsatts för övergrepp, människor som är fattiga, människor som på ett eller annat sätt tvingas att ta beslut de annars inte skulle ta. Det innebär att en marknad skulle vara allt annat än fri. Den som vill legalisera prostitution har slutat att slåss för samhällets mest utsatta, och beslutat sig för att endast lyssna på den lilla minoritet som hävdar att prostitution är himmelriket.

Sex är givetvis en moralisk fråga - och man är moralisk om man tycker saker om det. Men det är inget fel med det. Borgare är vi allihopa, typ. Moraliserande blir man först om man anser att ens egna moral ska övertrumfa andras. Rökande, krökande och äta fet mat är också moraliska frågor - men det är privatmoraliska frågor så länge du inte skadar andra.

Prostitution har funnits, finns, och kommer alltid att finnas. Det är ett faktum vi måste förhålla oss till. Alltså måste den regleras - på något sätt. Mitt konsekventialistiska argument är därför att skadorna från prostitution bör minimeras, eftersom fenomenet som sådant inte går att utrota. Sexmarknaden finns, och så länge den inte är "vit" kommer den att vara rättslös. Att föra in de mest rättslösa i rättsstaten är om något att bry sig om svaga.

Låt oss konstatera att det inte finns några "fria" människor som är som atomer. Allting ingår i ett socialt och ekonomiskt sammanhang. Fri är du så länge du inte är tvingad - oavsett om du jobbar på industrin eller med att sälja booty på nätet. Om sexsäljare är lyckliga eller inte är lika mycket en statlig angelägenhet som om industriarbetaren är olycklig med sitt jobb. Var och en är, eller borde vara, fri att söka sin egen lycka. Det är först när tvång (medräknat ekonomisk nöd) eller osäkra arbetsförhållanden ingår i ekvationen staten får en roll att spela - funktionen blir då följdaktligen att minimera tvånget och reglera arbetsförhållanden. Trafficking är redan verboten.

Vidare, av det principiella liberala argumentet att var och en är suverän härskare över sin egen kropp (egendom) landar i varje fall jag i följande:

1) Att köpa och sälja sex vare sig bör regleras mer eller mindre än någon annan transaktion mellan två samtyckande individer. Men:

2) Denna princip kan överprövas, beroende på graden av pragmatism, om den de facto leder till att friheten sker på bekostnad av att andras friheter - detta är kärnan i Maries motargument. Jag är fullt villig att överväga att offra den "lyckliga horans" rätt att sälja ett nyp om det leder till att situationen blir värre för de som tvingas att sälja sex. Men:

3) Som bland annat socialstyrelsens utvärdering visar har sexköpslagen inte förbättrat situationen för de som tvingas sälja, och den respekterar definitionsmässigt inte de som säljer sex frivilligt. Tvärtom, lagen stigmatiserar och minskar kontaktytorna med polis, socialtjänst och andra samhällsfunktioner som kan hjälpa de som tvingas sälja.

För mig, och CUF, blir därför slutsatsen att sexköpslagen bör rivas upp. Det är principiellt viktigt, helt analogt med rätten till fri abort, och det är också rätt från en konsekvensmässig grund.

Uppdatering: Se Hannas debattinlägg på politikerbloggen.

Intressant? Andra bloggar om CUF, prostitution, sexköpslagen, liberalism

Inget att förringa

2009-04-20T16:29:00.005+02:00

Piratpartiet rapporterar att de har 30 000 medlemmar, och nu är Sveriges fjärde största parti. Man kan visserligen som Politikerbloggen och andra göra ett nummer av att man kan registrera Jan Banan-medlemmar, och att ingen egentligen har koll på hur många som "fortfarande" sympatiserar. Går du med i ett etablerat parti (för övrigt ofta en lång och plågsam process att ens få inbetalningskort), men efter något år slutar att betala är du inte längre medlem. Det är i någon mening ett problem för Piratpartiet att de inte har koll på hur många faktiska medlemmar de har.

Men, som Johan Karlsson skriver i ett inlägg som gör en skarp liknelse mellan upphovsindustrin och 1900-talspartierna:

...de flesta gammelpartister motiverar medlemsavgifterna med att avgifterna finansierar verksamheten: partilokaler, portomaskiner, banderoller, högtalaranläggningar, valberedningar, fikabröd, medlemsblad, ombudsmän, lönebidragare och så vidare (på ungefär samma sätt som plastskiveförsäljningen finansierade skivbolagsbossarnas fina kontor, vars bevarande blev verksamhetens överordnade mål och mening). Partier och andra folkrörelser kontrollerade ett oligopol på produktionsmedlen för social organisering och mobilisering. Apparaten blir sitt eget syfte. /../ I dag är makten att kontrollera en partiexpedition lika irrelevant som makten att kontrollera en cd-press, för vem som helst har mer kraftfulla produktionsmedel i sina händer.

Annorlunda uttryckt, nätet sänker kostnaden för politiskt engagemang. På samma sätt som nätet sänker transaktionskostnaden för handel med musik. Partier som tror att makt över opinionen - och röstsedeln - ligger i en ombudsman eller två och någon partiexpedition har inte fattat grejen; de kontrollerar den bildliga cd-pressen, och kommer antagligen gå samma öde tillmötes som en skivindustri som vägrar distribuera digitalt - om de inte skärper sig.

På sätt och vis är det synd att Piratpartiet är Sveriges fjärde största parti. Deras storlek är dåligt betyg för vårt politiska system. Partiers roll i en demokrati är att aggregera och samla upp opinioner, hade de liberala partierna plockat upp att upphovsrättsfrågor och bevarandet av internets anarkistiska natur är frihetsfrågor, internaliserat opinionen, och omvandlat den till faktisk politik hade Piratpartiet vare sig haft existensberättigande eller medlemmar.

Den tiden på året

2009-04-20T09:05:00.002+02:00

Ja, det börjar närma sig 30 april. Same procedure as last year. Fast nu går tåget från efterfesten till Östersund istället för Jönköping.

PS. Håkan, om du läser det här. Det är en liten värld, och ett litet Uppsala - Jenny Andersson hälsar så gott!

Mina drömmars stad

2009-04-14T22:05:00.002+02:00

Jag läste nyligen en intervju i DN med titeln "veckans lantis" (..), de intervjuade Uppsaliensaren tillika den nya ständiga sekreteraren, Peter Englund. Han fick frågan "varför har du valt att inte bo i Stockholm?". Svaret blev "vilken besynnerlig fråga: den måste man vara stockholmare för att ställa antar jag. Motfråga: varför bor inte du i Berlin?"

Jag får också den frågan ibland - ja, inte varför jag inte bor i Berlin. Som pendlare åker jag skytteltrafik mellan Uppsala och Stockholm minst två timmar per dag. Är det värt det? Varför flyttar du inte? Dels hänger jag kvar i den eviga ungdomens stad på grund av den kafka-liknande bostadsmarknaden i Stockholm, dels för att det är här jag har mitt liv. Men också för att jag älskar staden jag bor i.

Det är svårt att förklara känslan. Uppsala är som den bildliga flugan i stenen, något från en annan tid som har bevarats från omvärldens förändringar. Många fnyser åt det arkaiska och högborgerligt anstrukna studentlivet med gasquer, frackar, balklänningar och studentföreningar. Sanningen ska sägas, jag kan räkna mina gasquer på en hand, mitt studentliv är betydligt mer samtida. Men det är känslan av att det finns och man kan ta del av det om man vill - historien omgärdar en vart man än går. Det är känslan av att gå samma gator som Hedenius, Linné, Celsius, Oxenstierna och Strindberg. Att vandra hem från nationen och se ljuset tänt på Heimdal, se domkyrkan i gryningen, och passera studenter med cylinderhattar och slängkappor. Historiskt, samtida, gammalt och ungt i ett.

Stockholm och alla andra städer har också sin historia, byggnader och traditioner. Men som Englund säger, i den oroliga huvudstaden har det Uppsala bevarar sopats bort. Man kan visserligen flanera i Vita Bergsparken, gå runt på Kungliga Biblioteket, och fika i Björns trädgård på Söder. Men det är spridda oaser. Det kan inte mäta sig med att ligga i gräset i skuggan av domkyrkan och filosofera, gå några minuter bort för att bläddra i gamla volymer på Carolina Rediviva, för att flanera vidare till Övre Slottsgatan, ta en kaffe, och bara insupa atmosfären. "Det" finns överallt i Uppsala, men nästan ingenstans i Stockholm, eller någon annan svensk stad jag har besökt.

Uppsala är ett miniatyrsamhälle som både är uråldrigt, och ungdomligt. Stadens säregna studentliv skulle aldrig överleva om inte varje ny studentgeneration tog till sig det. Men det gör de, och har gjort i över fem hundra år. Man kan betrakta studentlivet som ett tillfälligt uppskov från vuxenlivets åtaganden. Så är nog bilden i alla städer med ett universitet. Kanske än mer så i Uppsala, som sticker ut mer än andra, jämte Lund. På sätt och vis är det också ett uppskov - eller ett uppror - mot ett Sverige som är utslätat och historielöst. Om det finns något som är svenskt är det devisen världens modernaste land, både i positiv och negativ mening. Det finns antagligen inget annat europeiskt land som är så traditionslöst som Sverige.

Men i den eviga ungdomens stad lever det gamla vidare vidare, om än bara för en kort stund för var och en. De flesta av oss, förutom ett fåtal överliggare, är gäster i studentlivet och staden. Det är en bitterljuv känsla. Ens egen stigande ålder och allt mer digra bagage av universitetspoäng blir än mer tydligt mot bakgrund av att det enda som blir yngre är de nya studenterna (var jag så ung när jag kom hit?). Många av vännerna man har fått via studentlivet börjar sakteligen lämna staden - för de flesta är Uppsala ytterligare ett stopp på livets resa, där nästa station vanligtvis är Stockholm. Kanske även för mig, men inte än på ett par år.

Glas i kyckling - ännu ett konstprojekt

2009-04-06T20:20:00.002+02:00

Passformsbloggen på pause.se har vårens scoop. Glas i kycklingarna är tydligen en del av ett projekt från det, nu mera, rikskända Konstfack. De har lyckats få en exklusiv intervju med den elev som ligger bakom konstverket. Peep it.

1 april

2009-04-01T07:12:00.002+02:00

Regeringen kriminaliserar en hel generation, och lägger ut rättsväsendet på entreprenad. Tyvärr inte ett aprilskämt.

Varför är villaförorten ett hot och inte ett löfte?

2009-03-31T22:27:00.006+02:00

Institutioner formar, delvis, människors åsikter om omvärlden. Men det gör också media och populärkulturen. Skarpa filmbloggen Weird Science skribent koserar kring populärkulturens misstänksamhet mot suburbia:

Söndagssolen får inte lysa över en nyklippt gräsmatta utan att en illavarslande skugga får rosenbladen att skälva till i skräck. De perfekt vita staketen måste alltid spärra in en dold Josef Fritzl-fasa eller, åtminstone, en tristess så monumental att galenskapen ständigt ligger på lur. En hemmafru måste alltid vara desperat. Populärkulturen hatar villaförorten. Ett hat mot allt det som ett bullbakande, trädgårdspysslande, grillkvällsosande suburbia innebär. Det är ett fascinerande hat.

Någon annan som känner igen sig i sin inställning till 9-5, villa och Volvo? För mig är det träffande hur mycket av mina egna föreställningar om livet i förorten är förstärkt av TV-serier och populärkultur, vars i grunden politiska budskap jag inte reflekterar över.

Även om inte alla går lika långt som Schyman och förklarar kärnfamiljen som hotet mot kvinnan, betraktas det nog bland gemene man i det politiska etablissemanget som något ytterst suspekt med den lyckliga hemmafrun, triviala och könssterotypa intressen, och en lycklig medelklassig homogenitet.

Det kanske ligger något i skribentens funderingar kring den undermedvetna och populärkulturellt förstärkta inställningen till suburbia, som förklarar varför "kärnfamiljens försvarare" har en svår uppgift i Sverige. Det rapporteras ofta om misshandel och alkholism i familjer, men sällan om de - sannolikt - miljoner människor som genom åren har tittat tillbaka på lyckliga barndomar i den sortens stereotypt medelklassiga miljöer som de senare årens suburbia-serier är pastischer på.

Man har försökt länge (eller sen 68..) att hitta ersättningar till den politiskt obekväma kärnfamiljen, men för de allra flesta i detta land är nog det lyckliga förortslivet med två harmoniska föräldrar inte något att frukta, utan något att sträva efter. Alltså, varför lyckas inget parti - jag tittar på er, KD - kapitalisera på att agera försvarare av villaförorten och dess specifika livsstil?